Jag sitter på flyget hem till Kapstaden från Dar es-Salaam. Vi har just lanserat Travelstart i Tanzania. Tillsammans med vår lokala partner har vi haft en rad möten under två dagar och det har känts som att sätta sig i en tidskapsel och resa tillbaka till 1985.
Jag har varit back to the future och alla mina entreprenöriella safter har flödat över.
Lanseringen föregicks av en presskonferens på huvudstadens informationscentrum. Halva presskåren var där liksom tv, radio och bloggare. En ombudsman från pressministeriet inledde på swahili. Vi hade lovat förtäring, men någon sådan kom aldrig så det var lite mutter. Vi hade dock t-shirtar, pennor, mössor och musmattor som fick duga mot en mindre notis i tidningen om det kryddades med lite schilling.
Pressministeriemannen tyckte att vi skulle betala för journalisternas transporter och i gengäld kunde vi få lite större artiklar. Vår lokala partner kontrade med ”hälften nu, hälften mot uppvisade av publicerat material”.
På kvällen ordnades ett cocktailparty som var en orgie i softdrinks och juice. Mycket muslimer. Drygt 200 man kom för att se oss göra en första livebokning online på Travelstarts webbplats. Spektaklet visades på 3 x 3 meter stora tv-skärmar. Journalisterna fotograferade, filmade, skrev och åt finger food som man sköljde ner med gratis juice. Efteråt bad journalister återigen om transportpengar. För detta hamnade vi i alla tidningar, på tv i bästa sändningstid och fick all publicitet vi önskat. Ett utmärkt sätt att göra sig av med ett märkligt skrå pr-konsulter.
Dagen efter träffade vi flygbolag, något som år 2010 brukar vara som att sitta i ett rum utan syre och luftkonditionering.
Men icke så här. Vi förhandlade tilltagna provisioner, overrides, under bordet-betalningar och andra viktiga komponenter för att få sådana här arrangemang att fungera. Det var fribiljetter i businessklass och förhandlingar om att dela upp marknader. Det var exklusiva rättigheter till bokningsklasser och geografiska marknader. Vi diskuterade expansion och det var löften om pengar och oändliga möjligheter och allt konfirmerades med ett handslag.
Jag trodde att jag hade dött och hamnat i resebyråhimlen på Vester Farimagsgade i mitten på 1980-talet.
Vester Farimagsgade med omnejd var hål-i-väggen-resebyråernas – bucketshopparnas – våta dröm. Det ligger vid sidan om hor- och porrdistriktet i Köpenhamn. Båda tillhör upplevelseindustrin, kan man säga. Skulle du göra affärer i resebranschen på 1980-talet så åkte du hit för att träffa PIA, Northwest, Aeroflot, Air India, Egypt Air, Jat och andra aktörer med förhandlingsbart samvete.
På flygbåtarna till eller från Malmö satt det alltid någon representant från en bucketshop med en attachéväska med buntar av tusenlappar i någon valuta. Kickbacks betalades oftast i check eller kontant under en tre timmar lång halvdyr lunch med gammeldansk och rödvin eller pilsner, men det fanns andra former som Cartierklockor, pengar på Cypern och så vidare.
Det gällde att vara slug som en räv i förhandlingarna och framför allt gällde det att leverera. Inget snack om årlig tillväxt, som är det nya idiotmantrat i flygindustrin.
Erbjöd du att betala tillbaka lite av de pengar du själv tjänade till en flygbolagschef, så hade du en anförvant för livet. Han såg till så att du fick ett eget litet monopol, som kunde tas ifrån dig så fort det blev en chefstransfer. Men den nya brukade snabbt komma in i arrangemangen.
Så sent som på 1980-talet var resebranschen fortfarande en semi-glamorös bransch där du kunde trycka dina egna pengar om du var smart. Det finns inte en chans i dag, på de flesta reglerade marknaderna. Men det funkar fortfarande i Sydamerika, Asien och inte minst här i Afrika.
När vi startade företaget för elva år sedan älskade jag att använda filmdeviser för att kommunicera vart vi var på väg. Min favorit var dr. Emmett Browns kommentar från filmen Back the future: ”Roads … Where we are going we don’t need … roads …” Jag hade ingen aning om att det skulle vara så bokstavligt med tanke på att det i många länder vi nu lanserar faktiskt knappt finns några vägar. Så det kan gå.
Stephan Ekbergh
