Annons:

Drömmen om USA

USA är svenskarnas favoritdestination. DN:s New York-korrespondent Martin Gelin, som bor i staden sedan flera år, förklarar varför drömmen om USA lever så stark och varför vi känner oss så hemma där, trots att en del av oss inte ens korsat Atlanten.

Jag har bott i USA i tolv år. Under den tiden har jag hunnit besöka 43 delstater och mer än 100 amerikanska städer.
Till min stora förvåning har jag tyckt om allihop, med några få undantag – Des Moines, Iowa, i januari är ingen höjdare.
De flesta amerikaner jag känner kommer inte i närheten av att ha sett så mycket av sitt hemland. De har kanske varit i fyra, fem delstater och visar sällan någon särskild entusiasm när jag försöker övertyga dem om hur fantastiskt det är i, säg, Colorado eller Oklahoma.
Den generella regeln är att de svenskar jag känner, även de som inte alls jobbar med att resa runt och skriva i USA, har sett betydligt mer av USA än amerikanerna själva. Det är bara en liten överdrift att påstå att Sverige verkar älska USA mer än vad amerikanerna gör – eller åtminstone att resa runt i USA och upptäcka landets oförutsägbara mångfald.

Det finns nog få andra delar av världen som fungerar som projektionsyta för så många olika svenska fantasier om resande. Man drömmer om att roadtrippa genom den amerikanska Södern, om solsemestrar i Miami, om jazzklubbarna i New Orleans, om motorvägen längs stillhavskusten i Kalifornien, om New Yorks myllrande gatuliv, om stränderna i New England och de majestätiska landskapen i Montana. Men hur kommer det sig att de här upplevelserna är så djupt förankrade i det svenska medvetandet? Det finns ståtligare berg i Nepal och Bolivia, havet glittrar lika förföriskt från kusten i Marocko eller Okinawa, Bangkok och Lagos har minst lika hög puls som New York.
Men ändå känns dessa amerikanska platser så mycket närmare oss.
Jag tror att det beror på att vi svens-kar växer upp med amerikansk kultur. Vi lär oss engelska tidigt, vi ser amerikanska filmer, tv-serier, spelar amerikans-ka tv-spel, lyssnar på amerikansk musik, läser amerikanska böcker och bläddrar i amerikanska livsstilsmagasin med bilder på amerikanska kändisar.
Vi växer upp med USA i våra vardagsrum i princip varje dag.
När jag tänker på mina starkaste film- och tv- och musikupplevelser från barndomen är det nästan bara amerikanska minnen.
Att smyga upp vid midnatt och se på ”Twin Peaks”, fast jag egentligen inte fick för mamma, på låg volym, och känna hur nackhåren reste sig när man såg den klassiska vinjetten med vattenfallen, sågverken och dimman längs grantopparna i delstaten Washington. Det är klart att man ville resa dit någon gång, även om man helst inte ville springa på den läskige mördaren Bob.
Vi sprang hem efter skolan och såg på Dallas och Nord och syd, John Hughes tonårskomedier, som Breakfast club, och Arnold Schwarzeneggers actionfilmer. Jag såg E.T på bio fyra gånger och hade en ljusblå E.T.-tröja på mig varje gång, som alltid blev mörkblå högst upp för att jag grät så mycket i slutet. Jag såg Karate kid och identifierade mig totalt med den nördiga killen som bodde på fel sida av stan, men som ändå fick bli ihop med Elisabeth Shue, eftersom han var modig och bäst på karate.  Jag lånade min storebrors legitimation för att ta mig förbi 15-årsgränsen för att kunna se Terminator 2 på bio direkt när den kom ut och det var på samma gång en av de mörkaste och vackraste actionfilmerna jag sett. Det såg skrämmande och ensamt ut där i öknen där Sarah Connor gömde sig, men det var också något dramatiskt och romantiskt med de ödsliga landsvägarna där.  
Hela vår föreställning om USA, om landets landskap och natur, dess städer och människor, präglas av hundratals upplevelser i barndomen, från alla dessa popkulturella intryck vi får i vardagslivet i Sverige. Det kulturella övertaget som USA så länge har haft handlar inte om att man prackar på folk saker de inte vill ha, utan tvärtom tar vi till oss alla dessa amerikanska berättelser just för att vi berörs av dem.

USA är helt enkelt bäst i världen på berättelser. Oavsett om det är i form av filmer, böcker och tv-serier, låtar av country- eller rapartister, eller de tal som landets politiker håller, från John F Kennedy och Ronald Reagan till Barack Obama. Vem i Sverige har inte lärt sig något om rättvisa av Martin Luther King?
Tillsammans skapar de här berättelserna en mer dynamisk och levande bild av hela USA, som vi alltid bär med oss när vi besöker landet. De ramar in den amerikanska vardagen i något som blir mer meningsfullt, mänskligt och levande.
Varje delstat, varje stad har ett slags romantiskt skimmer kring sig redan innan vi satt vår fot på den amerikanska kontinenten, eftersom vi tagit del av så många berättelser om dessa platser.

Ironiskt nog tenderar även de mest kritiska skildringarna av USA, de som verkligen är menade att avskräcka oss från USA, ofta få motsatt effekt. Den här sommaren råder det Gatsbyfeber i USA, och i stora delar av Europa också verkar det som, på grund av den nya, ganska dåliga filmen, där Leonardo di Caprio spelar titelfiguren från F Scott Fitzgeralds klassiska roman. Men boken var ju menad som en stenhård kritik av USA i början av 1900-talet, av det amerikanska klassamhället, av myterna om den amerikanska drömmen. Det slutar – spoiler alert – med att klassresenären Gatsby flyter uppochned i en pool, död.
Men det har inte hindrat någon från att fantisera om Gatsbyvärlden som ett slags drömskt paradis av svala strandfester med tjusiga tjejer som röker cigarett med munstycke och stiliga män som glider runt i gräddvita kostymer och dricker champagne ur gammaldags låga glas, medan en bris från Atlanten knappt överröstar den lågmälda klarinettjazzen från något band i en berså på andra sidan herrgården.
På samma sätt får brutala actionfilmer som Scarface, och tv-serien Miami Vice folk att drömma om att sitta i en rosa Cadillac som långsamt glider fram längs Ocean Drive i Miami Beach. Till och med den medvetet grådaskiga The Sopranos får folk att fantisera om att åka SUV genom oansenliga förortsgator i New Jersey och spana efter italiensk-amerikanska småbrottslingar som sitter i träningsoverall på något halvsjabbigt fik.

När jag själv flyttade hit för tolv år sedan tog jag med mig en mental kappsäck fullproppad av amerikanska fantasier. Jag drömde om hiphopvärlden i Brooklyn och Harlem, om att äta cheesecake på Junior’s på Fulton Mall, där rapparen Notorious B.I.G. brukade hänga, om att sitta på M & G Soul Food Diner på 125:e gatan och äta friterad kyckling och spela Sam Cooke på jukeboxen.
Jag drömde om promenera runt på Upper West Side och diskutera böcker, tennis, otrohet och andra sofistikerade samtalsämnen, som de intellektuella paren i Woody Allens filmer. Jag drömde om glamorösa medieluncher på Michael’s och Elaine’s och de charmigt bedagade murvelbarerna i midtown där The New Yorkers skribenter hade tillbringat alldeles för mycket tid.

Under min första tid här gillade jag, som så många svenskar och européer, de delar av USA som såg mest europeiska ut. De lummiga gatorna i Manhattans West Village, med sina bistroer, boklådor och kaféer, de färggranna kullarna i San Francisco med sina vinbarer och hipsters, de slitna bardiskarna i Cambridge och den bedagade glamouren i New Englands strandorter.
Men med tiden tyckte jag allt mer om resten av landet, allt det som finns mellan kusterna, som New York-bor lite skämtsamt nedlåtande kallar ”the fly over states”: delarna av landet man flyger över när man pendlar mellan New York och Kalifornien.
Jag insåg ganska snabbt att det händer något trevligt så fort man lämnar New Yorks stadsgränser: folk blir mer öppna, artiga och tillmötesgående.  
De börjar prata med dig på ett otvunget sätt, utan att vara ute efter något särskilt – bara för att vara trevliga, eller för att de är genuint nyfikna på vad en filur från Sverige/New York gör i deras lilla delstat.

Jag förälskade mig i Texas, den enda plats i USA där man har ett lika stort självförtroende som i New York. Först gillade jag bara Austin, den mest sofistikerade storstaden där, men sedan började jag tycka allt mer om landsbygden, de oändliga vidderna där enorma oxar traskar runt bakom ekarna och kaktusarna, den unika barbecuekulturen, som kombinerar tyska, afrikanska och mexikanska matlagningstraditioner.
Jag har haft några av mitt livs roligaste kvällar i New Orleans, en stad som är som en enda lång barnslig dröm. Man flyger fram längs gatorna i ett rus av jazz, soulmusik och sazerac och man äter på de mest fantastiska restaurangerna, hela tiden. Kändiskocken Anthony Bourdain utnämnde nyligen New Orleans till den stad i världen där det just nu är roligast att äta mat – jag tänker inte ifrågasätta det.
Men mest förvånad blir jag alltid av de där delarna som jag inte förvänade mig skulle vara särskilt spännande.
En gång när jag åkte genom det ödsliga ökenlandskapet i södra Arizona fick jag plötsligt syn på en liten dal med höga cypressträd och vackra sekelskifteshus som såg ut att höra hemma i Toscana snarare än på sydvästra USA:s landsbygd. I bilradion ersattes motorvägens hårdrock av en lokal radiostation som spelade experimentell etiopisk musik – inte vad man förväntar sig att höra i Arizonas öken.  Vi klev av bilen vid en anslagstavla där man annonserade klassiska musikkonserter, en uppsättning av en Tennessee Williams-pjäs, yogalektioner och litteraturuppläsningar. På ett fantastiskt gammalt hotell, med en bardisk från 1800-talet, där dåtidens pionjärer ristat in sina namn så att vi fortfarande kunde läsa dem 130 år senare, träffade vi en skäggig poet från Lower East Side i New York, som förklarade att han flyttat hit eftersom det var billigare att bo här, varmare på vintern, och framför allt ”mer avspänt”, vilket det inte fanns några tvivel om. Det visade sig att vi hamnat i Bisbee, en stad som en gång var en metropol i Arizona, med en ekonomi som då hade kretsat kring en enorm koppargruva, men som sedan dess övergavs och avbefolkades för att till slut på 2000-talet återuppstå som en liten oas för kreativa människor i ett av Arizonas mest ödsliga områden. Bisbee ligger verkligen mitt i ingenstans, men de har ett extremt aktivt kulturliv, fantastiska restauranger och några av de mest excentriska invånarna jag någonsin träffat. Det var som att hamna i en ökenversion av Twin Peaks.
Sådana överraskningar väntar hela tiden runt hörnet i USA. Det är ett gigantiskt land, där även de mest alldagliga delarna, de mest monotona motorvägspartierna och gråtrista förortsgatorna, badar i ett slags dramatiskt ljus av alla de där berättelserna som formade vår barndom och ungdom och skapat minnen av platser vi inte ens besökt.
Det förklarar i alla fall delvis varför svenskar är så nyfikna på USA – de känner sig hemma här även om de aldrig ens korsat Atlanten.
TEXT: MARTIN GELIN

Martins favoritställen i USA

Charleston, South Carolina
Den bästa staden för matälskare i USA just nu. Hela sydstatsköket har genomgått en fantastisk förnyelseprocess på 2000-talet och foodies från hela världen vallfärdar nu till heta krogar som Husk och The Ordinary i den här charmiga lilla kuststaden som är full av historia, vacker arkitektur och de trevligaste och mest välkommande invånarna i USA.

Louisville, Kentucky

En pärla i den vackra delstaten Kentucky, känd för sina hästar och vackra bondgårdar med milsvida vita staket som löper längs de gräsklädda kullarna. Louisville är däremot mer känt för sin musikscen, sina anspråkslösa barer, bluegrassband, bourbon och barbecue. En av USA:s allra charmigaste städer.

Utah
En delstat som är mest känd för religiösa excentriker och märkliga sekter, men när man ser den utomjordiska naturen här förstår man nästan att man kan börja tro på vad som helst. Att åka längs Utahs motorvägar och se hur solen strilar genom de ståtliga bergsmassiven och de uttorkade saltsjöarna känns som att upptäcka en ny planet var 20:e mil.

San Francisco
Av USA:s alla storstäder är San Francisco den som har de mest mänskliga proportionerna. Man kan promenera genom hela stan, det är 19 grader varmt året runt, och det verkar finnas magnifika tacoställen i varje kvarter.

Kommentarer är stängda.