Ljumma vindar rasslar i palmbladen och fläktar behagligt nyanlända turister som efter en lång flygresa ska ta sig vidare från flygplatsen i Cancún ut till hotellområdena längs kusten. Att det är en plats för ”vanliga” sexturister råder ingen tvekan om. På bloggar tipsas om pris, renlighet och rånrisk på olika bordeller. På flygplatsen skyltas med playboy-kaniner och djupa urringningar.
Några säkra siffror över hur många minderåriga som exploateras i sexhandeln finns inte. En källa många refererar till är den omfattande och detaljerade Unicefstudien ”Stulen barndom” från 2000. Där uppskattas 16 000 barn i Mexiko utsättas för människohandel för sexuella ändamål varje år. Studien pekar ut Acapulco, Cancún, Guadalajara, Ciudad Juárez, Tapachula och Tijuana som centrum för illegala grupper bakom människohandeln. Ett tydligt tecken på att omfattningen ökat sedan studien gjordes är att allt större mängder barnpornografi produceras i Mexiko, samtidigt som straffriheten fortsätter.
De tre stora svenska charterbolagen – Apollo, Fritidsresor och Ving – har alla resmål i regionen. I ombordmagasinet finns Ecpats egna annonser, en helsida och en mindre annons. Vi frågar ett par medresenärer om de känner till att Cancún är ett av Mexikos starkaste fästen för barnsexhandel, men nej. Liksom många andra tror de att fenomenet är koncentrerat till Asien. Men kommersiell sexuell exploatering av barn har dokumenterats i 175 olika länder, även om koncentrationen är störst i de områden där risken att åka fast är liten.
På trottoaren utanför ankomsthallen står ett mariachiband i traditionella dräkter och spelar. En bit närmare bussarna säljs iskall öl, exotiska drinkar och, antyder bartendern som hastigast, även starkare droger. Flertalet svenska turister slussas till Playa del Carmen, en knapp timmes bussresa söderut – det snabbast växande turistmålet längs Riviera Maya och allmänt betraktat som den ”europeiska destinationen”.
Cancún domineras i större utsträckning av amerikansk turism och den enorma, hotellspäckade strandremsa som omgärdar en lagun längs staden. Staden konstruerades specifikt för turism efter en uppmaning från Världsbanken. De första hotellen öppnade 1974. I början av 1980-talet hade staden runt 70 000 invånare. I dag livnär sig i princip hela den dryga miljonen invånare direkt eller indirekt på turismen.

På Vings buss ut mot Playa del Carmen informeras om allt möjligt, till exempel att minimilönen ligger på 36 kronor om dagen (vad en öl kostar på flygplatsen) och att dricks är uppskattat, men inget om Ecpat-koden. Efter ett par dagar börjar vi undra om det ligger något i de undanglidande svaren: ”Visst finns det prostitution här, den är laglig, men barnprostitution … det tror jag inte.” ”Skulle det förekomma tar vi itu med det direkt, det är bara att anmäla till turistpolisen, men vi har aldrig haft något fall.”
Receptionisten på ett av de större hotellen, The Royal, hänvisar till försäljningschefen Walter Dagri, som vi får tag i per telefon:
– Ecpatkoden känner jag inte till. Däremot har jag hört talas om frågan, människohandel och exploatering av barn, men jag känner inte till på vilket sätt hotellet är involverat, säger han, och hänvisar vänligt vidare till pressavdelningen på huvudkontor för Real Resorts i en annan del av landet.
Samma sak händer igen när vi presenterar oss som journalister hos fler hotellkedjor som svenska researrangörer anlitar, de hänvisar vidare. Vi mejlar och lämnar meddelanden till ett par av huvudkontoren, men får inga svar. På de mindre hotellen får vi lättare direktkontakt:
– Alla europeiska researrangörer kräver att vi skriver under klausuler om Ecpatkoden i våra avtal. Jag skriver självklart på direkt. Jag behöver inte ens läsa, så självklart är det, säger hotellägaren Laura Bassi.
Däremot har hon aldrig varit med om något oegentligt på sitt hotell.

Vi frågar vidare och möter en svensk hotellchef, Helge Sturesson. Han blir så förvånad när vi ställer frågor om barnsexturismen och Ecpatkoden att han kallar in en nattvakt och frågar om denne möjligtvis kan ha sett någonting. Då börjar bilden krackelera:
– Prostitution? Javisst, tyvärr är det väldigt vanligt här.”
– Men inte med barn väl? Under 15? frågar Sturesson.
– Jo, jag menar mest med barn. Bara häromveckan, i det hörnet…
– Varför pratar vi aldrig om det här? Och vad gör polisen?
– De kommer genast om vi ringer, men inte för att sätta dit förövaren utan för att kräva betalning för att blunda för brottet. En gång såg jag poliserna själva förgripa sig på ett par pojkar som inte var större än så här, säger nattvakten och håller upp ett par fingrar.

Helge Sturesson vill inte tro att det är fullt så illa som nattvakten beskriver, men reflekterar över möjligheten att ta upp frågan till diskussion med hela personalen. Men vad är poängen om inget händer ens när pågående brott anmäls? Vi kan inte släppa nattvaktens berättelse, utan återvänder för att få veta mer. Han är den ende som uttryckligen ber om att få vara anonym.
– Jag sitter här helt oskyddad från sju på kvällen till sju på morgonen. Barnprostitution är en känslig fråga, inget jag brukar prata om, säger han och rycker uppgivet på axlarna åt frågor om vad som kan göras åt saken.
Han ropar till sig en kollega i porten bredvid som intygar att också han bevittnat övergreppen som begicks av poliser. Vi uttrycker förvåning över att så få vi frågat verkar känna till den bild av verkligheten som han ger. Då nämner han en skandal som blev omskriven i lokalpressen några månader tidigare, på ett hotell som vi vet anlitas av åtminstone en av de svenska researrangörerna. Och mycket riktigt, vi hittar flera källor till nyheten:
”Playa del Carmen, 15 maj 2010. Den federala polisen har gripit fyra personer anklagade för korruption av minderåriga … De greps i ett rum på ett centralt beläget hotell där polisen också hittade tre minderåriga på 12, 13 och 14 år som förmodas ha exploaterats sexuellt …”
Om förövarna dömdes framgår ej. Troligtvis inte. 2005 avslöjade den internationellt erkända journalisten Lydia Cacho att en av Cancúns mest framgångsrika affärsmän var spindel i ett internationellt nätverk av pedofiler. Efter avslöjandet anmäldes hon för förtal, kidnappades, torterades, utsattes för flera mordförsök och lever nu under ständigt livvaktsbeskydd. Någon dom har fortfarande inte fallit efter skandalen, även om i vart fall den huvudmisstänkte och i området ökände Jean Succar Kuri, sitter fängslad. Utredningen pågår än och Lydia Cacho har fortsatt att kartlägga kopplingen mellan den organiserade brottsligheten och dess beskyddare på hög politisk nivå, inom polisväsende och migrationsmyndigheter, även internationellt. Hon konstaterar att drivkraften är pengar, och att ett barn eller en kvinna, till skillnad från vapen och droger, kan säljas flera gånger om.

Via det centrum för våldsutsatta kvinnor och barn som Cacho driver, CIAM, rekommenderas vi att kontakta fackföreningen CROC. Sedan tre år arbetar företrädare för organisationen förebyggande mot barnsexturism inom turismnäringen i hela landet. Martiniano Maldonado Fierro är ansvarig för programmet i regionen. Han hoppas att myndigheterna ska bli bättre på att agera tack vare en alldeles nyligen antagen delstatslag mot människohandel. Här specificeras konkreta brottsrubriceringar och påföljder till skillnad från den generellt formulerade paragraf som redan fanns i den federala brottsbalken.
Problemet, enligt Maldonado Fierro, är att så få vågar anmäla, dels av brist på tillit till myndigheter och polis, dels av rädsla för den organiserade brottsligheten. Och han anser att rädslan är befogad.
– Tänk på allt som hände Lydia Cacho. Och hon är ändå en välkänd reporter. En vanlig människa skulle inte kunna försvara sig på samma sätt, det är problemet. Människor vågar inte anmäla och många gånger blir anmälningarna liggande utan att någon rättvisa utkrävs. Det är därför vi fokuserar på förebyggande arbete, säger han.
Än så länge är det bara ett fåtal av hotellen i Cancún, och cirka 20 procent av de i Playa del Carmen som själva skrivit på Ecpat-koden. CROC använder den som underlag vid sina informationsinsatser och har skickat åtta företrädare till yrkeshögskola för kurser i genus och mänskliga rättigheter.

Julio Avila Gúzman är en av dem som diplomerats för att sprida kunskap om vilka tecken det gäller att vara uppmärksam på för att kunna ingripa. I ett konferensrum på hotell Temptation har han samlat ett 100-tal hotell-anställda och understryker att minderåriga som utför sexuella handlingar mot betalning inte är prostituerade utan brottsoffer.
– Om en turist ber en taxichaufför om hjälp att hitta ett barn att köpa sex av mot 20 dollar, tror ni att taxichauffören hjälper honom? frågar Julio Avila Guzman.
– Sí, utropar några tvärsäkert. Genom CROC:s arbete avslöjades förra året elva fall av kommersiell sexuell exploatering av barn, varav fyra i samband med informationsinsatser på arbetsplatser. Tre av förövarna greps och dömdes. Ingen av dem var turist.
Branschen har en svår tid bakom sig. Monica Cordero Alvarez är personalchef på Grupo Original Resorts som äger Temptation. Hon samarbetar med CROC och framhåller att det inte är läge för nya imageproblem. Svininfluensan och det upptrappade knarkkriget i landet har inneburit hårda slag för näringen.
Den starka misstron mot polisen blir tydlig i mötet med de hotellanställda. De bor grannar med knarkhandlare och ledare för kriminella gäng. Polisen vet också, säger de och pratar vidare om hur familjer faller sönder när de kommer till regionen. Ingen har sina rötter i Cancún, utan släkt och sociala nätverk finns på annat håll. Nog pratas det om problemen, om barnens utsatthet, och att ju fler som anmäler desto fler skulle våga anmäla. Att hela samhället måste sluta upp för att få slut på straffriheten.
I dagstidningen samma vecka läser vi om tre poliser som skjutits ihjäl kallblodigt av sin egen kollega i Cancún. En annan artikel konstaterar med lättnad att turismen har klarat sig från den ökade kriminaliteten. Turisternas väl och ve står högst på dagordningen. Det är som två skilda världar.
Före hemresan berättar vi för en av våra svenska reseledare om vad vi arbetat med under veckan och att vi sett väldigt lite av hur de själva arbetar med Ecpatkoden på plats, förutom en kort text långt bak i hotellpärmen. Vi får veta att alla som arbetar på destinationen går igenom Ecpatkoden i samband med säsongstarten. Resenärer brukar informeras vid välkomstträffar på hotellen, men några sådana hålls inte här i Mexiko eftersom destinationen är förhållandevis liten. 
En fråga dröjer sig kvar, vad hjälper ett åtagande från branschen om att anmäla den sexuella exploateringen av barn – när så många krafter samverkar för att se till att den inte syns?

 

EXPLOATERING AV BARN I MEXIKO
•  Mexiko är både ursprung, transitland och en destination för människohandel för sexuella ändamål

•  Hälften av dem som utsätts för människohandel är barn och ungdomar

•  Mexikanska människosmugglare tillhör ofta den organiserade brottsligheten

•  Störst risk att utsättas löper barn från familjer där våld förekommer

•  45 procent av barnen i Mexiko har misshandlats i sina hem

•  Fram till 2006 kunde en ertappad pedofil undkomma straff genom att hävda att barnet provocerat fram brottet
Källa: CROC

 

SÅ FUNGERAR ECPATKODEN
Har antagits av Apollo, Fritidsresor, Lotus Travel, Resfeber, Solresor, Travel Partner och Ving, som därmed åtar sig att:

•  Upprätta en etisk företagspolicy mot kommersiell sexuell exploatering av barn.
•  Utbilda samtlig personal, i såväl hemlandet som på resmålen.
•  Lägga till en klausul om gemensamt avståndstagande i samtliga leverantörskontrakt.
•  Informera resenärer via katalog, broschyr, inflightspot, biljettomslag, webbplats, välkomstmöte vid ankomst till destinationen etcetera.
•  Informera lokala ”nyckelaktörer” på resmålen.
• Årligen rapportera till det internationella sekretariatet för Uppförandekoden.
•  Kriteriernas efterlevnad kontrolleras såväl internt av researrangören/byrån som externt av det internationella sek-retariatet för Uppförandekoden i New York. Researrangörerna rapporterar årligen om sitt tillämpningsarbete på turistdestinationerna.

Källa: Ecpat Sverige,
www.ecpat.se

Försiktigtvis uppskattas att cirka 4 000 till 5 000 sexköp av minderåriga görs av svenskar utomlands varje år enligt en forskningsrapport* som för Ecpats räkning har utrett omfattningen och konsekvenserna av den svenska sexturismen. Pedofiler utgör endast en mindre del av förövarna. De flesta är tillfällighetsförbrytare, medvetna eller omedvetna om att de köper sex av någon som är under 18 eller 15 år. I praktiken är det straffritt, oavsett orsak.
Sedan 1962, då Sverige fick extraterritoriell på området, har endast en handfull fall drivits i svensk domstol. Andra länder, som exempelvis USA, är betydligt bättre på att lagföra förövarna.
I förordet till forskningsrapporten skriver Helena Karlén:
”Att det är svenska vanliga pappor, farbröder, rörmokare, advokater, läkare, unga och gamla personer, som genom sina tusenlappar utgör drivkraften för hela industrin av exploatering av barns kroppar, går samhället inklusive makthavare, lagstiftare och rättsväsende tämligen obemärkt och ganska bekvämt förbi. På samma sätt går det även sexköparna förbi, som inte ser sig själva som den nödvändiga länken i kedjan för att handeln över huvudtaget skall kunna existera.”

*Källa: Om barnsexturism/svenskars sexuella exploatering av barn i andra länder – brott som finns men inte syns och framför allt inte åtgärdas, Christian Diesen och Eva Diesen, Juridiska institutionen, Stockholms universitet, 2008