I exempelvis Prag kan turister välja bland en flora av högklassiga hotelljättar: Hyatt, Marriott, Sheraton, Savoy, Intercontinental …
Det är betydligt mer tunnsått i Stockholm. Ett Sheraton, Hilton och Courtyard by Marriott – och så några Radisson Blu.
– Med fler internationella hotell hade Stockholm kunnat locka många fler utländska gäster, precis som Prag lyckats med, säger Per Kjellström, tidigare vd på Sheraton med lång erfarenhet från Europa och Mellanöstern.

Det senaste decenniet har den internationella trenden varit så kallad asset light. Hotelljättar vill varken äga hotellfastigheter eller -rörelser utan bara sköta driften för hotellfastighetsägarens räkning genom management- eller franchiseavtal. Relativt riskfritt och glädjande för aktieägarna som slipper kostnader som tynger balansräkningen.
– Hotellkedjorna har blivit varumärkesvaruhus. Men i Norden är fastighetsägare inte beredda att driva rörelser med sådan hög risk utan föredrar hyresavtal, säger Martin Creydt, affärsutvecklingsdirektör på Scandic.
Därför prioriterar de affärer med starka lokala hotellkedjor, som Scandic, Choice, Elite och Rica. Creydt tar exemplet Hilton, som ägde Scandic i sex år, som under den tiden endast kontrakterade ett nytt hotell. Sedan EQT klev in, som arbetar med hyresavtal, har cirka 30 hotell tillkommit.
Anders Nissen, vd på hotellfastighetsbolaget Pandox, menar att utländska hotellkedjor är betydligt sämre än sina nordiska konkurrenter på att driva hotell.
– Skandinavien har den mest utvecklade hotellfastighetsmarknaden i världen, och att göra affärer med kedjor som bara vill dela uppsidan men inte ta risken är inte så intressant.

Fasta hyresavtal är dock inte optimalt för konjunkturkänsliga hotelloperatörer. Den nordiska kompromiss som renodlade hotellfastighetsbolag som Pandox använder mest är intäktsbaserade hyresavtal (se faktaruta). Men även den varianten ratas av de globala spelarna.
– De kan möjligen tänka sig acceptera hyresavtal i strategiskt viktiga och exklusiva lägen i New York, London eller Paris, menar Creydt.
Ett undantag är Rezidor, som både expanderar globalt genom managementavtal och i Skandinavien genom hyresavtal, en marknad som kedjan är väl förtrogen med genom sitt skandinaviska ursprung. Nordenchefen Christian Gartmann framhåller dock att det stora inrikesresandet i kombination med starka lokala kedjor hållit internationella aktörer borta.
– Andra större europeiska städer har fler internationella gäster och färre brandade lokala kedjor. Där har det varit mer intressant för dem att gå in.
Skulle Stockholm må bra av fler högklassiga internationella hotell? Rezidor, som nyligen öppnat kongressanläggningen och hotellet Waterfront tycker att utbudet är tillräckligt. Starwoodägda Sheraton Stockholms vd Paul Peters är mer positiv.
– Inga fler stora hotell, men nischade hotell med starka internationella varumärken  skulle göra Stockholm mer attraktivt.

HOTELLENS AVTALSDJUNGEL
EGEN REGI: Hotellfastighetsägaren driver själv rörelsen utan franchiseavtal, och tar därmed all risk med egen försäljning och marknadsföring, med ett eget varumärke (Investor med Grand Hotel).

FRANCHISEAVTAL: Hotellfastighetsägaren driver rörelsen i egen regi eller hyr ut till en lokal operatör, och får tillgång till distribution, övergripande marknadsföring och försäljning genom franchiseavtal med ett känt hotellvarumärke (Home Properties/Nordic Choice med Choice International).

MANAGEMENTAVTAL: Hotellet drivs för hotellfastighetsägarens räkning som även står för risken. Hotellkedjan ansvarar för driften och får olika typer av ersättningar för detta (Lars Wenaas med Radisson Blu i Oslo och Köpenhamn).

HYRESAVTAL: Hotellkedjan hyr fastigheten på 15–20 år och driver hotellet för egen räkning och på egen risk. Omsättningsbaserade avtal är knutna till hotellrörelsens försäljning (Pandox med Scandic).