För exakt en vecka sedan var jag i Köpenhamn. Jag tittade på Villa Copenhagen och blev imponerad. Läs mer om Petter Stordalens senaste hotell här. Men jag tog också en promenad i Dronningens By och ja, jag känner mig både hemma och utomlands på dessa gator. Min pappa kom från Köpenhamn, men flyttade till Malmö när han träffade mamma som bodde i Stockholm. Malmö blev en kompromiss. Familjen Cavling flyttade till Rosengård och pappa lyckades genom att bjuda den lokala HSB-pampen på middag få en lägenhet högst upp på sextonde våning på Widells väg. Från balkongen kunde pappa titta på sitt gamla hus, Domus Portus, på Østerbro på andra sidan sundet. Jag har följaktligen varit i Köpenhamn fler gånger än jag någonsin kan räkna till och borde alltså vara van. Men det är ändå en liten chock att gå runt i Danmarks huvudstad och känna vinden från Europa. Alltså, Köpenhamn är en stad som andas samma luft som Berlin, Amsterdam och Paris. Det är maffiga stenhus på varenda gata. Det är mysiga krogar en halvtrappa ner i alla gathörn. Det är gigantiska svärmar av cyklar vid varje rödljus. I Nyhavn ligger förstås turistfällorna tätt, men vill du bara ha en schysst öl finns det ingen skönare kajpromenad i Norden. 

Jag trivs dock bäst i kvarteren bakom Kongens Nytorv. Jag har gått på brasserie Victors i trettio år. Det är som Riche i Stockholm, alltid bra.

Nu hamnade vi först på designfest på en innergård ett stenkast från Amalienborg. Auktionshuset Bruun Rasmussen invigde en ny våning. Typ, jag fattade inte riktigt syftet, men drinkarna var gratis och alla utom undertecknad såg otroligt arty ut. Min poäng med denna utläggning om det anrika auktionshuset är att graden av lyx var högre än något jag upplevt i Stockholm. Golvplankorna var bredare, stuckaturen i taket snyggare och takhöjden imponerande. När danskarna satsar så har de en växel som vi i Sverige saknar. 

Mitt lilla gäng fortsatte till Beau Marché Café à Vins. Här fick vi fransk bistromat och vin av schysst klass. Absolut inte det godaste jag ätit, men känslan av att sitta på den smala uteserveringen och se hela världen gå eller cykla förbi var suverän. Vi avrundade med ett glas vin på Apollo Bar på konsthallen Charlottenborgs innergård. Det var så hippt att undertecknad var en av äldsta gästerna. De spelade Talking Heads helt utan nostalgi. 

Varför skriver jag allt detta? 

Jo för att jag sprida känslan av hopp. 

Lusten att resa, se och upptäcka världen är glöden i den affär som Travel News bevakar 24/7. Just nu är det många nyheter som tyder på att vår eld håller på att slockna. Det är uppenbart att landets regering struntar i hur det går för reseindustrin. De som driver enskild firma ska kanske få en slant i oktober. Regeringen aviserade nyligen att femtioregeln skulle bort, men veckan efter kom polisen sa att de inte klarade av detta. 

Ursäkta, men vem fan är det styr i det här landet? 

Hur vore det om regeringen, Anders Tegnell och snuten hade ett möte först och sen berättade vad de kommit fram till. Att kastas mellan hopp och förtvivlan är en form av tortyr som jag inte tycker att reseindustrin förtjänar. Vi har varit motorn i stadsutvecklingen i Sverige de senaste tjugofem åren. Det har byggts eventarenor och hotell som gör att människor vill resa och uppleva saker. DDR-Sverige har transformerats till Mello-Sverige.

Och nu har det visat sig att det är inget värt. 

Det enda som tycks vara värt något är SAS. De är redan lovade 5 miljarder och var så säker, det kommer inte att sluta där. 

Det sköna med att gå runt en smula rund om fötterna i Danmarks huvudstad är att jag då lyckas förtränga läget. Att vara med nära vänner och se nya ansikten är balsam för själen. Det önskar jag alla läsare av Travel News denna helg.