Skriver dessa rader på Istanbuls flygplats. Detta är en enorm byggnad som det har tagit några besök att hitta i. Men nu känner jag mig ganska trygg här och är inte orolig att missa min hemresa trots att vår gate till Stockholm ännu inte annonserats. Det är tidig morgon och runt omkring mig ligger människor och sover.
Har varit på resande fot de senaste sju dagarna. Först i Qatar där jag spanade in MSC:s nya fartyg World Europa och därefter en sejour i Istanbul. Det senare är en matresa som kommer att resultera i material på Travel News systertidning RES.
Istanbul är en stad som alla borde resa till ofta. 20 miljoner människor trängs här på gränsen mellan Europa och Asien, mellan öst och väst, mellan kristendom och islam. Fem gånger om dagen dånar böneutropare ut sitt budskap, men ingen tycks bry sig. På gatorna råmar fordon i alla storlekar i en till synes evig traffic jam och på trottoarerna är det stundtals så mycket människor att man knappt kommer fram.
Båtresan från Asien till Europa över Bosporens oroliga vatten är resans häftigaste upplevelse. En vanlig passagerarfärja från femtiotalet med slitna hörn och soffor. Vi passerar tågstationen som är under ombyggnad. Rälsen som transporterade människor under hela 1900-talet till Beirut och Bagdad är borta.
”Galningarna som vill krossa allt som händer i en stad som Istanbul kommer aldrig att vinna”
Men minnena finns kvar.
Vi var också på stationen där Orientexpressen avslutade sin resa med passagerare från Paris, Stockholm och Bryssel, även denna huskropp är under renovering. Tågtrafiken hit rullade på fram till kriget i det forna Jugoslavien bröt ut.
Avslutar vårt besök i Istanbul med en middag på restaurang Milka som serverar fantastisk mat och ännu bättre ambiance. Krogen ligger högst upp i en skyskrapa från sextiotalet med svindlande utsikt över staden. Men det är stämningen i matsalen som gör mig lycklig. Vårt sällskap börjar hitta varandra efter två dygn i en minibuss. Där borta sitter ett par som ser nyförälskade ut. I ett hörn sitter två kvinnor och surar och vid ett stort bord mitt i restaurangen verkar man fira en stor affär. Ett kompisgäng står på balkongen i regnet och skrattar och röker.
Det är en uppsluppen häftig stämning en helt vanlig regnig torsdag i mitten på november. Alla har redan glömt terrorbomben som tog sex liv med sig för bara några dagar sedan. Galningarna som vill krossa allt som händer i en stad som Istanbul kommer aldrig att vinna.
***
Det blir några ord om Qatar också.
Det är lätt att hitta fel i det lilla sandlandet i Persiska gulfen. Men detta är ett land som avskaffade slaveriet 1954 och före detta levde man på att importera slavar från Afrika som fick dyka efter äkta pärlor. 1971 släppte England sitt grepp om denna lilla landremsa stor som Skåne. Då fick emiren och hans familj full kontroll över sitt stekheta rike. Det kan bli 50 grader varmt på sommaren och då blir havet 40 grader. För varmt för att bada alltså. Olja och gas har gjort att man inte behöver lyfta ett finger och kan kalla in arbetskraft som gör det mesta och mycket därtill.
Nu har man fått fotbolls-VM genom att betala otroliga mängder mutor. Människor från hela världen har nu byggt ett gäng arenor och en ny tunnelbana för att ta hand om de 1,2 miljoner besökare som väntas hit med start på söndag. Landets invånare är lätta att känna igen i stadsbilden, kvinnorna går runt i svart och männen i kritvitt.
”Min förhoppning är att turismen och de många besökarna kommer att driva Qatar mot en öppen och inkluderande kultur”
VM är en del i planen att förvandla Qatar till turistdestination i samma division som grannen Dubai. Saudiarabien har liknande mål fast på motsatt kust utmed Röda havet. Jag uppskattar Qatars raka besked när det gäller målen för turism. Antalet turister per år ska öka från 2 till 6 miljoner. Turismens andel av BNP ska gå från 6 till 12 procent. Turisterna som kommer ska spendera tre gånger mer pengar när de är i Qatar. Och antalet anställda i turistsektorn ska fördubblas. Detta spikades 2017 och ska vara uppnått 2030.
Jag gillar tydligheten.
Och långsiktigheten.
Här har Visit Sweden och den svenska regeringen lite att lära.
Min förhoppning är att turismen och de många besökarna kommer att driva Qatar mot en öppen och inkluderande kultur. Men jag tror inte att det kommer att gå snabbt.
I bästa fall under min livstid. Det är mycket som behöver rättas till när det kommer till alla människors lika värde.
***
Nu sitter jag på planet och ska försöka sova några timmar innan vi landar i Stockholm.
Ha nu en skön helg så hörs vi snart igen.
