Vi lever i en brytningstid. Förra gången det hände var jag tjugo år och jag lyckades vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Problemet var att jag inte fattade ett dugg. Sommaren 1989 var jag i Kiev med Next Stop Sovjet. Vårt mål var att riva järnridån och verka för demokrati. Vi var mot kärnvapen och för miljön, bland annat gjorde vi en protestmarsch mot Tjernobyl. En dag skulle det vara en demonstration för något, jag begrep inte riktigt vad, men när vi kom dit fick vi höra det var för ett fritt Ukraina. Det var max 50 personer som var där och jag fick höra att ett litet gäng i utkanten var KGB. De såg ut som ett gäng töntar. Den riktiga tönten var ju jag som inte fattade att nu kommer hela världen att förändras. När väl järnridå revs några månader senare tog jag emot det med en gäspning. När sen Göran Persson först som finansminister och sedermera som statsminister omskapade hela Sverige och avreglerade det mesta förstod jag inte heller något. Men när jag nu tittar i backspegeln ser jag det tydligt. Världen förändrades och Sverige blev ett helt nytt land. Vill man förstå det hur det var förr kan man titta på fyrtio års jubilerade Sällskapsresan. En lysande dokumentation av DDR-Sverige.

Nu står vi inför ett nytt skifte. 

Jag har i veckan läst Omstartkommissionens rapport om transporter. Jag är förvånad över den låga nivån av radikalitet. Jag saknar rösterna i debatten som säger att vi kan bygga nya höghastighetståget mellan landets tre största städer på högst tio år. Eller att vi ska sälja SAS och använda pengar till att bygga om Arlanda till världens bästa hubb för lågprisflyg. Vad sägs om att förstatliga alla kommunala flygplatser och trycka ner gasen för elflyget? Jag menar, var fan är visionerna som höjer sig en smula över den mentala järnridån som ligger som en tjock filt över landet? 

Omstartskommissionen tycker att vi ska sätta höghastighetståget på paus i tio år och avvakta vad som händer med elmotorvägarna. Kanske kan de senare innebär att behovet godstrafik på tåg minskar. Sverige har trots allt två globala företag som lever på att tillverka lastbilar. Det ligger inte i deras intresse att godstransporter på tåg funkar perfekt. Ja, nu är vi en bit från reseindustrins kärna, men var om inte i en fredagskrönika.  

I grunden är jag orolig för att vi ser en återgång till DDR-Sverige. De flesta statliga corona-åtgärder har ett tydligt drag av planekonomi. Det är djupt oroande. Men kanske jag har lika lite koll som när jag lämnade tonåren och drog till Kiev.

Låt oss hoppas det. Och ha en skön helg. Sverige blir inte vackrare än just nu.