Läser Herman Lindqvist självbiografi “Mitt i allt” just nu. På sjuttiotalet var han en av få svenskar som reste runt i världen och rapporterade. Han var utrikeskorrespondent, först för Aftonbladet och därefter Expressen. Detta var under tabloidernas storhetstid. Då var det bara en handfull personer i Sverige som hade möjlighet att resa runt mellan världsmetropoler och krigshärdar för att skriva hem om vad som var på gång. Att sända en artikel till Sverige var svårt på gränsen till omöjligt. Teknik och censur satte upp höga murar runt det som var intressant. 

”Den värld jag lever i 2024 är en helt annan värld”

Jag är inte klar med boken, har bara läst 66 procent enligt min app. Japp, jag läser alla böcker digitalt numera. Det är extremt praktiskt och faktiskt lättare att läsa än på papper. 

Boken är i alla fall suverän för en person som mig som älskar murvelnostalgi. En tidningsredaktion på femtio- och sextiotalet var ett stormigt hav med busar, professorer, nollor och hjältar från alla delar av samhällspyramiden. De jobbade dygnet runt och när deadline var avklarad gick ett lämmeltåg från redaktionen direkt till närmaste bar. I ena handen hade de cigaretter, i den andra ofta en drink. De som inte slutade supa i tid gick ofta under alldeles för tidigt. Herman Lindqvist förstod vart åt det det barkade och tog ett vitt år utan sprit och överlevde.

Den värld jag lever i 2024 är en helt annan värld. 

Idag kan alla leva det liv som Herman Lindqvist lyckades uppnå för 50 år sedan. 

”… då stod stora delar av vänstern i Sverige och applåderade utrensningarna och folkmorden”

Just nu åker min frus äldsta dotter Lea runt i Asien och upptäcker världen. Hon är just nu i Kambodja och har precis sett Angkor Wat. 

I boken berättar Lindqvist om när Röda Khmererna tog över landet och kastade ut alla utlänningar och mördade några miljoner i befolkningen. Det skedde 1975 och då stod stora delar av vänstern i Sverige och applåderade utrensningarna och folkmorden. Lindqvist var en av de sista som fick lämna landet och det han berättar i boken påminner mycket om vad de judar som överlevde förintelsen kommer ihåg. Människan är den enda djurart på jorden som då och då försöker utrota sig själv systematiskt. 

Herman Lindqvist är många gånger i boken fascinerad över att de städer han besökte på sjuttiotalet idag är turistmagneter för hundratusentals svenskar. Exempelvis Singapore, Hongkong och förstås Bangkok. Det är bara att konstatera att världen i dag är overkligt mycket bättre än den som Lindqvist reste runt i. Detta kan vi tacka den fria marknaden och speciellt det avreglerade flyget. Reseindustrin har lyft miljontals människor ur fattigdom och öppnat upp världen så att vi kan se varandra inte bara genom Lindqvists ögon utan med våra egna. 

Värdet av denna process kan inte överskattas. 

”De skribenter som inte har förmågan att tänka självständigt och originellt kommer att bli utkonkurrerade av en dator”

Jag blir därför orolig varje gång jag läser dekret att människor ska resa och speciellt flyga mindre för att värna miljön. På sjuttiotalet var det vänstern som längtade efter totalitära lösningar på problem som svält och fattigdom. Idag är det miljörörelsen som med samma argument och totalitära kraft vill omskapa samhället. Båda rörelserna vill begränsa människors rörelseförmåga för att nå ett högre syfte. Godheten finns inte här och nu utan i en avlägsen framtid när den stora planen är genomförd. 

Detta är förstås djupt oroande och jag ser min och Travel News uppgift att vara en motkraft. Som tur är har villkoren för att berätta om världen förändrats radikalt sedan sjuttiotalet. Tekniken är sömlös och fungerar perfekt nästan överallt. Då skrev reportrarna några texter i veckan, idag producerar vi ett par texter om dagen. 

Deadline är helt avskaffad. Så fort en artikel är klar i min dator ska den ut på nätet. AI innebär att denna process kommer att accelerera ännu mer. De skribenter som inte har förmågan att tänka självständigt och originellt kommer att bli utkonkurrerade av en dator. Personligen är jag inte speciellt orolig eftersom jag vet att en dator aldrig kan skriva en fredagskrönika av Viggo Cavling. Datorn kan inget om kärlek, passion och drömmar om att resa jorden runt.

Och med dessa snabbt valda ord tar vi helg. 

Vi hörs igen på måndag.