Det är speciella dagar. Varje dag kommer besked och berättelser vi aldrig trodde att vi skulle höra. Vårt samhälle håller på att rasa samma framför våra ögon. Jag är övertygad om att den ekonomiska härdsmältan kommer att kräva minst lika många liv som Covid-19. Men jag kan inte tvärsäkert uttala mig om var gränsen mellan de två monstren går. Jag kan dock konstatera att Sverige väljer en mildare väg än stora delar av Europa. Jag kan fortfarande gå på restaurang och boka en intervju och spela in en podcast. 

Jag har varit under press några gånger tidigare i mitt liv och hittat ett recept som funkar för mig. Arbeta. Motionera nästan varje dag. Läs. Prata. Och försök att sova. Oron i dessa tider är det farligaste av allt. Känslan av att allt kommer att gå åt helvete och att det bara finns ett svart mörker i slutet på tunneln. 

I måndags läste jag en självgod krönika av DN:s kulturchef Björn Wiman. Han ansåg after ski som boven i corona-dramat. Själv hade han förstås inte satt sin fot på det han dömde ut och förklarade att riktiga skidåkare dricker inte öl i backen, de går och lägger sig tidigt för att kunna stiga upp i ottan nästa morgon. 

Jag har åkt utför några gånger i mitt liv och jag kan säga att jag tycker det är ganska avskyvärt. Vore det inte för ölstugor, tända brasor och mys på hotellrummet skulle jag stannat hemma. Men jag tycker inte att jag är en bättre människa än någon annan för det. Mitt bidrag till reseindustrin är lika viktigt som Björn Wimans. En destination som kan erbjuda en bred palett av aktiviteter är den som kommer att överleva. Att peka finger mot dem som inte lever som jag lär är så Martin Luther. 

För sanningen är att det behövs en mycket bred mosaik för att vårt samhälle ska fungera. Och varje gång människor träffas och får gemensamma upplevelser uppstår ett välbefinnande och ett välstånd. Samvaro tänder hopp. Och denna flamma har reseindustrin i världen hållit levande sedan andra världskrigets slut med resultat att miljoner och åter miljoner människor har lyfts ur fattigdom och miljarder människor har fått fantastiska upplevelser. En av Hans Roslings måttstockar på att människor fick det bättre var att de kunde unna sig en veckas semester och en kortare resa. Vings devis om “de bästa dagarna om året” är något alla människor är värda och hur de ska se ut ska inte dirigeras av en redaktör på en tidning. Jag tror tyvärr att det kommer att ta lång tid innan människors resande når upp till den nivå som rådde före corona. Men vi måste sträva dit eftersom alternativet är en recession som kommer att dränka fler än viruset. Om vi inte når tillväxt kommer vi aldrig ha råd att ställa om till ett mer hållbart system. Att det här och där höjs röster om att det vi upplever nu är något bra för miljön och att världen mår bättre utan resande är totalt vansinne. Fri konkurrens och stor rörlighet är bottenplattan för vår demokrati och yttrandefrihet. Ekonomisk utveckling och mänsklig utveckling går i hand i hand. Det kan ske på en golfbana, på Tele2-arena eller på en after ski och det kan ske tidig morgon när du står ensam högst upp på en bergstopp i alperna. 

Jag tänker ibland att det är synd att ensamvargar som den här och den här får formulerar orden om vår tid. 

Jag har hela mitt yrkesliv sett som min roll att skriva om vår tid, men också att delta. Jag vill vara mitt i bruset och prata och vara en aktör i det som pågår. Jag vill vara en insider eftersom det är där det händer och jag vill få fler att delta. Alla ska vara välkomna till festen och det finns ingen fest som är bättre än någon annan. Just nu är det ett virus som hindrar denna globala fest, men vi kommer att rida ut stormen och då kommer ordet tillsammans åter att bli målet med mänskligt liv.