När jag var ung älskade jag gamla hotell. Mitt drömhotell var Savoy i Malmö. Där hade alla från Frank Sinatra till Fritiof Nilsson Piraten bott. Jag vet att Ulf Lundell har ett favoritrum på Savoy och det sägs att hans gamla antagonist Expressenskribenten Mats Olsson brukar sova i samma säng. Det var i tonåren som dessa drömmar slog rot och sen började jag bo på hotell. Då upptäckte jag att gamla hotell är muggiga och att även om Beatles bodde här (på hotell Tunneln i Malmö) när de var på turné i Sverige så blir heltäckningsmattan inte mer fräsch med åren.

Ett hotellrum ska ju vara fyllt av gäster. Dessa är inte alltid snälla mot rummet. Då blir det slitage. Följaktligen älskar jag numera nya hotell. Tänk att få vara första gästen? Tio av tio. Någon måste ju vara den första som spolar i toaletten. Jag tar gärna denna syssla.

Men som alla principer finns det ju undantag. (Principer är ju främst för människor som inte orkar tänka själv.)

I veckan fick jag en lunch och guidad tur på ett av Stockholms mest anrika hotell: Diplomat. Jag fick bland annat se ett hörnrum som var underbart. Det är inte mycket som slår utsikten över Strandvägen och ut över Saltsjön. Badrummet hade några år på nacken, men såg fantastiskt ut. Det blir så om man inte snålar säger alltid min byggare…

Känslan i rum 305 på Diplomat var att befinna sig mitt i stormens öga. Magiskt. Att hotellet har en historia, ägs och drivs av en familj i femte generationen gör upplevelsen större än en säng och en toalett. Namnet Diplomat är en konsekvens av att ambassader länge huserade i fastigheten, parallellt med att man drev pensionat. Med tiden blev det senare viktigare och hotellet utvecklades till den femstjärniga pärla hon är idag. I valet mellan att bo på ett singelhotell eller hos en kedja föredrar jag förstås det första. Jag förstår att det senare är mer praktiskt om du är ett stort företag, men Travel News är ett ganska litet företag, även om våra läsare på nätet blir allt fler.   

Krönikans enda nyhet är att Diplomat ska snart få ett syskon. När saluhallen på Östermalm återinvigs vintern 2020 kommer Diplomat att öppna hotell Dagmar på Nybrogatan 25-27. Och när så sker så får Stockholm ytterligare 80 hotellrum. Kul.

***

Vad har mer hänt i veckan? Vi håller på att planera ett Travel News Studio event den 12 september med tema travel tech och digitalt. Mer information inom kort.

***

Vi har presenterat de nominerade till årets bästa resesajt och åtminstone en vinnare. Läs mer om Birka här. Att dela ut diplom till personer och företag som gör ett riktigt bra jobb är en av mina roligaste arbetsuppgifter. Jag anser att en tidning aldrig kan dela ut tillräckligt många priser. Men att skriva om andras priser tycker jag inte är lika självklart. Varje dag får jag pressmeddelande om att olika företag i branschen har fått olika utmärkelser. Det är förstås kul för dem, men jag ser det inte som en affärstidnings främsta uppgift att berätta om alla tävlingar. Speciellt eftersom det ofta är svårt att förstå varför just företag X vann. Interna företagspriser är om möjligt ännu mer ointressanta.

Jag förstår att speciellt stora kedjor bygger en kultur genom att hylla utvalda medarbetare, men vem utanför den egna kretsen bryr sig? Svar inte jag. Jag gillar tävlingar där reglerna är tydliga och alla deltar på lika villkor. Och ja, i första hand mina egna.  

***

Vad kan jag mer berätta? Jo, jag läser just nu en suverän bok: Tara Westovers ”Allt jag fått lära mig”. Det är Barack Obamas favoritbok. (Undrar om Donald Trump någonsin har läst en hel bok?)

”Allt jag fått lära mig” handlar om en tjej som växer upp i en mormonfamilj. Pappan är övertygad om att allt håller på att gå åt helvete och laddar inför den stora katastrofen. Han gräver ner bensin och vapen och väntar på att jorden ska gå under. Att hans barn inte ska gå i skolan är självklart. Lärarna är ju regeringens onda spioner. Det räcker att läsa Bibeln för att förstå att Gud är bäst och den enda auktoritet du måste lyssna på. Jag kan inte låta bli att se paralleller mellan pappan i boken och de som skolstrejkar för miljön. Bägge drivs av en fatalistisk världsbild som förblindar dem att se något annat än vår snara undergång. Kalla mig gärna naiv, men min bild av verkligheten är den rakt motsatta. Stora delar av världens befolkning har insikt om att våra resurser är ändliga. Vi måste ändra vårt sätt att leva ja, men det måste ske i en takt som gör att vi överlever och har det hyfsat. Jordens befolkning har aldrig haft bättre förutsättningar för ett långt och lyckligt liv än just nu.

Och med denna insikt tar vi helg.