Jag har bott på min beskärda del av tjusiga hotell och ätit mig igenom menyer som kräver mer tolkningsförmåga än en svensk gymnasieelevs sista uppsats i franska. Visst, det har varit magiskt ibland. Högklassigt, elegant, perfekt uppdukat och – så dyrt att kreditkortet darrade mer än min hand när notan kom in.

Men om jag ska vara ärlig? Det jag minns bäst är inte sängkläder med 600 trådar eller amuse-bouche som ser ut som modern konst. Det är inte när servitören tog på sig vita handskar för att hälla upp vattnet heller. Nej, det bästa minnet har fortfarande en småskramlig stege i huvudrollen.

Vi var ett gäng i Paris. Lite turister, lite nyfikna. Vi ville äta gott, men helst utan att hamna på ett ställe där halva notan går till bordsvattnet. Så vi frågade två äldre damer i hotellreceptionen om råd – och de viskade fram en hemlighet: ”Rakt över gatan, 200 meter till höger.”

Vi följde instruktionen och hamnade på något som bäst kan beskrivas som en fransk variant av ett syltigt hörn med plastblommor i fönstret. Men det var något charmigt över det hela. När vi insåg att menyn var på franska och våra språkkunskaper på sin höjd räckte till “bonjour” och “vin rouge”, gjorde vi det enda rätta: vi gav upp.

”Låt kocken bestämma,” sa vi – eller gestikulerade snarare – och det var början på en kväll som varken stjärnor eller guideböcker kan toppa. Fem rätter, alla otroliga. Vin från källaren, bokstavligen – servitrisen (senare identifierad som kockens fru) försvann genom en lucka i golvet och klättrade ner på en knakig stege. Och där kom hon upp med flaskor som smakade sommarängar och fransk charm.

Vi skålade, skrattade, rökte cigarr (!), och insåg att den verkliga lyxen inte ligger i guldkanter eller vita dukar. Den ligger i mötet, i personligheten – i att någon vill laga ’sin’ mat till ’dig.

Just nu befinner jag mig i Tarifa i södra Spanien. Här finns inga Michelinstjärnor. Knappast några lyxhotell heller. Men det finns charm, generositet och service som inte är skriven i manualer. Här säger man ”hola” med hjärtat, inte med ett övat leende.

Så, vad är bäst – personligt eller lyxigt?

Jag tror svaret är lika enkelt som det är subjektivt: Det beror på vad du vill känna. Vill du bli imponerad – eller berörd?

Jag röstar på det personliga. Varje gång.