På hotell vill vi känna oss som hemma. Men var går egentligen gränsen för vår egen totala frihet och andras trivsel?
När semesterhjärnan tar över och vardagsreflexerna stänger av börjar de udda beteendena ofta i det lilla. På en strandresort i södra Europa klev jag en gång rakt in i en av de mer tillsnofsade restaurangerna – barfota och i bikini. Det kändes självklart där och då. Jag kom ju direkt från solstolen. Servitörens blick var varken hård eller dömande, men den var tydlig: ”Här serverar vi inte någon som visar så mycket hud.” Jag gick och klädde på mig.
Andra gäster hade börjat argumentera. Oavsett reaktion är det här vardag för hotellpersonal världen över. Vi gäster har en närmast kreativ förmåga att tänja på ramarna för vad som är rimligt – ofta utan att ens märka det själva. I brittiska branschkretsar återberättas till exempel historien om den unga kollegan som checkade in på ett femstjärnigt hotell… och ur väskan lassade över sina egna gardiner till receptionisten. Hon hade läst att ”kemtvätt ingår” och såg chansen att få hemtextilen fixad gratis.
Samtidigt sitter hotellbranschen fast i en klassisk balansgång. ”Gästen har alltid rätt” – men var går gränsen? När någon vill rida på ett lejon under en safari, eller insisterar på att en camp manager mitt i natten ska byta plats på deras kuddar för att ”städerskan har gjort fel”, blir det tydligt: serviceidealet måste ibland väga tyngre än ordspråket.
En Hotels.com-undersökning från tidigare i år visade att det som stör andra gäster allra mest är barfotafötter (94 procent irriterar sig), följt av morgonrockar i lobbyn (92 procent). Det är lätt att förstå. Vi betalar gärna extra för en miljö som ska kännas sofistikerad – men bidrar själva till att förvandla de gemensamma ytorna till vårt eget vardagsrum. Det pratas i högtalartelefon, scrollas ljudliga reels utan hörlurar, dyker upp pyjamasklädda vid frukostbuffén och vid poolen visas mer kärleksyttringar än någon bett om.
Vissa hotell väljer diskreta lösningar. Personalen viskar till högljudda gäster att dämpa sig, lämnar små påminnelser om klädkoder på rummen och informerar om hur man bokar (eller inte bokar) solstolar. Andra går åt motsatt håll: de släpper gamla normer helt och välkomnar nattdräkt till frukost, hundar i sängarna och barn som härjar i poolen – så länge alla är trevliga.
Problemet ligger egentligen mer i förväntningarna. Branschen har blivit så skicklig på att vara tillmötesgående och leverera sömlösa upplevelser att vi gäster börjat ta nästan vad som helst för givet. Vi förväntar oss anpassningar och blir förvånade när ett hotell, en researrangör eller ett safaricamp faktiskt säger nej.
Kanske behöver vi packa både inneskor och en skopa sunt förnuft. Och minnas att ett artigt nej, när det behövs, är lika mycket god service som ett snabbt ja.
