När jag för drygt två månader sedan lämnade branschmässan We Are Africa 2025 i Kapstaden kändes det som att stå vid startlinjen till något som är på väg att ta fart. På allvar. Under fyra intensiva dagar hade jag mött en bransch som bubblar av kreativitet och energi, med planer som sträcker sig långt bortom de klassiska safarilägren och strandresorterna.
En uppgift återkom gång på gång i samtalen med kollegor hela vägen från Marocko till Namibia via Ghana och Tanzania: i dag är det färre än 6 procent av världens resenärer som väljer länder i Afrika. Det sätter all deras optimism i perspektiv. Potentialen är enorm – och tillväxten har bara börjat.
Men den har börjat. Kontinenten tog emot 74 miljoner internationella besökare under 2024. Det är en ökning på 12 procent jämfört med året före och 7 procent mer än före pandemin. Turismintäkterna steg till 1,6 miljarder dollar, och Världsturismorganisationen räknar med fortsatt global tillväxt på 3–5 procent i år.
Inte så konstigt alltså, att Etiopien bygger ett nytt flygnav utanför Addis Abeba med kapacitet för 60 miljoner årliga passagerare. Att Marocko investerar i flyg- och tåglinjer inför VM 2030. Ghana, Rwanda och Seychellerna har infört visumfrihet för resenärer från andra afrikanska länder. Nya hotell och lodger etableras på platser som Laikipiaplatån i Kenya, och kryssningsbolag lanserar rutter som för första gången inkluderar São Tomé, Benin och Angolas ökenkust. Utvecklingen ökar både tillgängligheten – och breddar bilden av vad en resa till olika afrikanska länder kan innebära.
Ett tydligt exempel upplever jag själv när jag checkar in på nyinvigda Masiya’s Camp i Thornybush Reserve i nordöstra Sydafrika. En i raden av satsningarna som pekar på innovation och nytänkande. Visst, det är ett safariläger. Men den lilla anläggningen med sex tält, som ingår i The Royal Portfolio, vänder upp och ner på idén om vad ett sådant i grunden ska vara. De cirkusliknande taken lyser rosa mot bushens terrakotta, väggarna pryds av färgstinn samtida afrikansk konst och menyn lyfter chakalaka och putu pap. Gamedrives står dagligen på programmet. Men det gör också besök på Royal Malawanes Conservation & Research Centre liksom dess Anti Poaching Dog Unit, där områdets villkor och utmaningar sätts i viktiga perspektiv. Safariupplevelsen växer. Den blir en erfarenhet där djur och natur möter kultur, design och kulinariska upplevelser. Jag lämnar Greater Kruger med en djupare förståelse för – och koppling till – platsen. Mitt i prick i relation till dagens resetrender.
Det är tydligt att Afrika är i ett läge där turismen kan bli en av de mest betydelsefulla drivkrafterna för kontinentens ekonomisk tillväxt. Det finns en utbredd idé om att inte se det som ointresse, att bara 3–5 procenten av världens resenärer just nu hittar hit – utan på mycket som finns kvar att vinna. Däri ligger styrka. Frågan är inte om fler kommer hit, utan hur snabbt.
