Riksbanken lämnade helt enligt förväntningarna styrräntan oförändrad på 2 procent under sitt senaste möte. Sommarpratare Thedéen och kompani befinner sig inte i någon avundsvärd position även om inflationspaniken för några år sedan har lagt sig. Inflationen, i synnerhet den som Riksbanken fokuserar på KPIF, kärninflationen rensat för i praktiken den egna styrräntans prispåverkan, har varit i stigande sedan årsskiftet och ligger nu på 3,1 procent och klart över det långsiktiga målet på 2 procent.
Att konsumentprisindex ramlat ner under 2 procent och nu ligger på 0,8 procent, främst till följd av sänkta energipriser är ingen större tröst. Osäkerheten om vart priserna är på väg framåt är fortsatt mycket stor. Samtidigt hackar den svenska ekonomin påtagligt. Tillväxten vägrar ta fart och det är då framför allt privatkonsumtionen som står och stampar. Det senare är kanske inte så konstigt då de högt skuldsatta svenska hushållen har de senaste årens räntechock i färskt minne. Så även om staten lättat lite på plånboken och regeringen vill delvis finansiera de ökade försvarssatsningarna med ökad belåning så vill detta inte riktigt ge någon större utväxling på den allmänna ekonomiska aktiviteten.
Rent krasst så är realräntorna, på så kallat riskfria placeringar, nu negativa. Räntan på den tvååriga statsobligationen är 1,84 procent och tioåringen ligger på 2,28 procent. Den fråga som måste ställas är om räntevapnet, det vill säga att driva ner styrräntan och därmed realräntorna ännu mera för att få fart på ekonomin verkligen är rätt väg att gå. Det är ju den medicin som centralbankerna och då inte minst Riksbanken har ordinerat under decenniet, fram till pandemin, med måttlig framgång och med den växande biverkningen att skuldtillväxten har varit långt snabbare än den verkliga tillväxten. Det vill säga det har gött den sårbarhet i form av högt skuldsatta hushåll som har varit de senaste årens ekonomiska broms.
Förre Riksbanksmedarbetaren och numera seniorekonomen på Swedbank Jesper Hansson är i en intervju i SVD inne på just att räntevapnet har förlorat mycket av sin skärpa. Och även om man kan dela analysen så känns hans slutsatser, att Riksbanken måste ta i ännu mera och sänka räntan ner mot 1,5 procent färgad av arbetsgivarens önskemål, att driva på kreditexpansionen och därmed bankerna och även Swedbanks intjäningsförmåga. Det vill säga en fortsättning på de senaste trettio årens modell där stigande skulder och därmed även fordringar driver tillgångspriser, framför allt fastigheter och aktier, är det som ska vara motorn i ekonomin. Kort sagt att fortsätta pumpa bubblor genom att den finansiella balansräkningen måste öka snabbare än den underliggande ekonomiska aktiviteten.
Analysen måste nog tas lite djupare och den fråga som bör besvaras är varför cirkulationen av den nya likviditet, betalningsmedel, som skapas när bankerna expanderar sin balansräkning i första hand inte driver den reala ekonomiska aktiviteten, konsumtion av varor och tjänster och inte minst faktiska investeringar (inte finansiella placeringar) utan måste ta omvägen över stigande finansiella tillgångspriser. Kort sagt varför penningpolitiken har blivit allt mer tandlös och skapar en allt allvarligare bieffekt i form av en skörare balansräkning.
Med risk för att bli lite politisk så är min slutsats att den allt större ekonomiska ojämlikheten och ökad koncentration av finansiella tillgångar, inte minst mellan olika generationer skapar denna problematik. Vissa grupper sparar mycket mer än de spenderar på konsumtion eller som kanaliseras faktiska investeringar, vilket minskar penningcirkulationen i den reala ekonomin. Detta driver i sin tur en stor del av den politiska populism, med sitt syndabockstänkande och krav på enkla lösningar, som vuxit sig allt starkare.
Tror att denna diskussion kräver en förutsättningslös och bred belysning, som inte bör färgas av allt för mycket ideologi. En bra början på en sådan diskussion är att Riksbanken erkänner att den numera är ganska tandlös. Och vill man hitta ett område där de flesta borde kunna enas är att svenska staten borde kliva fram med ett ordentligt investeringsprogram för att få ordning på elsystemet och då framför allt kraftöverföringen, där pengarna redan finns på Svenska Kraftnäts konto i Riksgälden, och se till att underhållsskulden i järnvägsnätet betas av och lägger till kapacitetsökande investeringar. Jag tänker också att den bör se till att inrikesflyget får bättre förutsättningar. Ni läser trots allt detta i Travel News.
