Jag minns känslan av att göra fel i Tokyo – och ändå mötas av ursäkter, bugningar och leenden. När jag bodde i den japanska huvudstaden 2006 var det nästan alltid japanerna som bad om ursäkt när det var vi som klantat oss. Vi var fullt medvetna om vad det innebar att vara gaijin, icke-japanska personer. Vi levde med den utbredda idén om att vi aldrig kunde bli lika ”förfinade” som japanerna själva. Vi var heller inte naiva nog att tro att sex månader i landet – med kanske tio användbara meningar på japanska – skulle göra oss integrerade. Men vi försökte så gott vi kunde att inte köra över de oskrivna reglerna, åtminstone dem vi kände till. Så har det också varit varje gång jag därefter besökt Japan.
Kanske är det därför det känns lite udda att inse hur de egna minnena rimmar illa med verkligheten resenärer beskriver I dag. När jag tipsar om ”surrealistiskt fridfulla Kyoto” får jag höra av vänner att staden tyvärr tillhörde resans bottennapp. Inte för att japanerna är otrevliga – utan för att andra turister är det. Trängsel, selfiesticks och bufflig attityd mot lokalbor på. Andra vänner, som rest mycket i Japan, menar att något har skiftat i stämningen. Där det tidigare fanns nyfikenhet finns en tydlig trötthet på utlänningar.
Efter pandemin har turismen till Japan exploderat. Den svaga yenen gör Japan billigare än på länge, antalet internationella besökare slår rekord och platser som Kyoto, Nara och området kring Mount Fuji dyker allt oftare upp i artiklar om problemen med överturism. Med det följer en strid ström av små och stora incidenter: turister som skräpar ner, är högljudda, äter och röker där det upplevs som respektlöst, jagar geishor för att ta bilder – ja, till och med beter sig illa mot heliga djur och historiska byggnader.
Det är här den japanska artigheten sätts på prov. Utifrån tolkar vi den ofta som oändlig. Men artigheten är inte ett naturtillstånd, den är ett socialt kontrakt som bygger på att alla hjälps åt att upprätthålla harmonin. När turister – medvetet eller omedvetet – bryter mot koderna gång på gång blir den artiga tystnaden inte ett tecken på acceptans, utan på frustration.
Efter att Islands turistboom tog fart runt 2010 – och landet på mindre än ett decennium gick från några hundra tusen besökare per år till över två miljoner internationella turister – uppstod också gott om frustration. Inte minst turisternas beteende i den känsliga naturen gav upphov till förbittring. Som svar har Visit Iceland och andra myndigheter lanserat en rad initiativ. Ett av dem är The Icelandic Pledge, där besökare får skriva under på att de ska hålla sig till markerade leder, inte uträtta sina behov i naturen och inte riskera livet för en bild. Det har lanserats informations- och utbildningssatsningar, reklam- och PR-kampanjer. Exempel på hur en destination försöker styra beteenden utan att stänga dörren.
För oss i resebranschen är det inte någon politiskt korrekt moralfråga. Det är en affärsfråga. Det går inte att sälja ”det autentiska Japan” och samtidigt låtsas som att beteendekoden är en detalj. När hanami (firandet av körsbärsblomningen), tempelritualer och geishakvarter marknadsförs måste också ett ansvar tas, för att resenärer ska förstå hur man uppför sig vid helgedomar, i kollektivtrafiken, i smala gränder där folk faktiskt bor. Vill vi inte alla vara bättre gäster – sådana där som blir bjudna på fest igen?
Min kärlek till Japan är oförändrad. Men jag kan inte längre tipsa om särskilda platser utan en brasklapp. Om vi vill att landet även i framtiden ska upplevas som ”vänligast i världen” måste vi dra vårt eget strå till stacken.
