”När allt fler kunder jagar samma fristad – och flygbolagen jagar intäkter – blir premium i praktiken ett annat ord för ransonering.”
Jag använder flygplatslounger som många i vår bransch som framför allt reser i ekonomiklass snarare än business: som en mellanlandning. Där finns plats att sitta, eluttag, tolererbar volym och – om man har tur – ett glas och någon munsbit av snäppet högre kvalitet än vad som serveras i luften.
Det är lätt att avfärda lounger som ”gratis bubbel och lite status”. Men de är en kärnprodukt – och allt viktigare del av affären. Priority Pass rapporterar 31 procents ökning i lounge- och ”travel experience”-besök under 2024 jämfört med 2023. En undersökning av Airport Dimensions visar att 57 procent av frekventa resenärer använder lounger någon gång under sin resa. Och Research and Markets uppskattar att loungemarknadens värde år 2029 kommer ha vuxit till 9,44 miljarder dollar (att jämföra med 4,21 miljarder dollar 2024).
När fler vill in blir loungen också en kapacitetsfråga. Den säljer inte bara en ”bättre” produkt, utan separation – en kontrollerad zon som ska kännas exklusiv. Vilket leder oss till lojalitetsprogrammen. I fjol omvandlade British Airways – som jag själv nästan uteslutande flugit med sedan jag flyttade till London – sin Executive Club till The British Airways Club och tonade ner vikten av resans distans. Tröskeln för att nå poängnivån som leder till loungetillträde baseras i stället på kvalificerande utgifter och antal flygningar. Ur flygbolagets perspektiv är det rationellt: premiera kunder som betalar mer. British Airways är heller inte vare sig först eller ensam om detta – många, från Delta, United och American till Air France-KLM och Finnair, har rört sig mot markören lönsamhet.
Kritiken har varit ganska högljudd. När British Airways bonusprogram flyttar fokus från ”hur mycket du reser” till ”hur mycket du betalar” är det många volymresenärer som inte längre känner sig uppskattade. Jag märker det själv: trots markant ökat resande landar jag, när BA Clubs första medlemsår nu går mot sitt slut, på en lägre nivå än tidigare.
Det är inte synd om mig. Det är däremot ett kvitto på hur finmaskig segmenteringen blivit. När allt fler kunder jagar samma fristad – och flygbolagen jagar intäkter – blir premium i praktiken ett annat ord för ransonering. Nya bonusnivåer tillkommer, fördelarna längre ner blir färre, kraven för att klättra uppåt blir högre – och andelen som känner att de borde vara på insidan men hamnar utanför, blir fler.
Har belöning för ren lojalitet – och idén om att det i längden skapar långsiktigt fördelaktiga affärer och därmed tillväxt – spelat ut sin roll? Just nu känns kundupplevelsen förvillande lik trafikledning.
