Det finns något väldigt civiliserat i nattåget.
Eller okej – civiliserat kanske är fel ord när någon snarkar i kupén och duschen är mer en idé än en upplevelse. Men själva principen är civiliserad. Att kliva på i en stad, lägga sig raklång medan Sverige passerar i mörkret och vakna någon helt annanstans. Gärna norr om polcirkeln. Lite sämre mobiltäckning. Lite bättre perspektiv.
Det är mer än transport. Det är en protest mot att allt måste gå på 47 minuter och optimeras med en app.
Därför känns det… smått ironiskt att ett av nattågen till Kiruna och Narvik försvinner just nu. Precis när Arktis är hetare än någonsin (bildligt talat). Precis när internationella gäster säger att de vill resa hållbart. Precis när vi beskriver den gröna omställningen i norr som ett historiskt projekt.
Men vi ska bara inte ta tåget dit. Kiruna flygplats slog rekord i januari. Flyget går fint. Industrin växer. Gruvor öppnas. Arbetskraft flyttar in. I Luleå byggs 2 000 industrirum. I Kiruna växer Viscaria Village fram – modulhus med bastu, skidspår och sociala ytor. Här ska Europas gröna framtid bo. Och den ska bo bra.
”Mer än en säng”, som det heter.
Samtidigt sitter hotellbranschen längre söderut och funderar på själ och personlighet. Malmö saknar boutique- och spahotell. Göteborg behöver mer identitet. Gäster vill bli sedda. Inte bara incheckade.
Mer än en säng.
Mer än ett rum.
Mer än en bokning.
Allt låter rimligt. Nästan vackert.
Men mitt i all denna visionstäta luft uppstår en fråga som luktar mer verkstad än varumärkesplattform: hur mår själva grunden?
Nattåget är ju inte en känsla. Det är räls som ska bytas. Vagnar som ska fungera. Någon som ska betala. Statliga bolag som – i teorin – tillhör samma familj men ändå lyckas tala olika språk. Hållbar turism i ena powerpointen. Bristande kostnadstäckning i den andra.
Det glappet är inte poetiskt. Det är logistiskt.
Och så var det Mixx Travel.
Om nattåget är romantikens symbol så är förvaltarberättelsen dess motsats. 60 miljoner i skulder. 3 miljoner i tillgångar. Verifikationer som saknas. Kundregister som tycks ha tagit en egen charter utan att lämna kvitto. Domännamn som möjligen sålts för kaffepengar. Lån till närstående utan säkerhet. ”Kan inte uteslutas.” ”Utredning pågår.”
Det är en text som får även den mest inbitne branschoptimist att räta på ryggen.
Bakom siffrorna: 1 775 ansökningar till resegarantin. 1 775 människor som hade bokat något de ännu inte fått uppleva. Sol, vila, kanske ett bröllop, kanske bara en vecka då någon annan lagar maten.
Turism är en märklig bransch. Vi säljer framtiden i förskott. Betala nu, upplev sen. Lita på oss.
Och för det mesta fungerar det. Därför kan vi kosta på oss att prata om lobbydoft, destinationshotell och upplevelsedriven tillväxt. Men tillväxt är inte bara nya koncept och snygga visualiseringar. Det är också bokföring som håller. Affärer som tål granskning. Spår som inte rostar bort medan vi diskuterar visioner.
Vi bygger modulbyar i rekordfart. Vi öppnar gruvor. Vi lockar internationella gäster. Men ett nattåg? Det blev lite svårt.
Det går fort i hockey, brukar man säga. Och uppenbarligen går det fort i skidspåret också – den här veckan fick vi ytterligare bevis på det. Sverige kan fortfarande leverera tempo när det gäller.
Frågan är bara varför tempot ibland verkar vara högre i marknadsföringen än i underhållet.
De som bygger framtiden förtjänar mer än en säng. Absolut.
Men de – och alla andra – förtjänar också något ganska osexigt:
Fungerande system.
Heltäckande ansvar.
Och en bransch där tilliten inte är det mest riskfyllda investeringsobjektet.
För bastu kan man prefabricera.
Tillit tar lite längre tid.
