Det är något nästan poetiskt över hur stora bolag pratar när de är mitt i en omorganisation. Ingen flyttar några jobb – men man ”transformerar”. Ingen förlorar något – man ”bygger en organisation rustad för framtiden”.

När TUI Group beskriver skiftet från regionstyrt till funktionsstyrt låter det som en managementkonsults våta dröm: skalbarhet, teknik, integration, europeisk effekt. Allt är större, smartare och snabbare. Det enda som är oklart är vad det faktiskt betyder för människorna som jobbar där.

Att ”i princip alla kollegor” omfattas, men att påverkan är ”väldigt individuell” och ännu inte går att svara på, är i sig talande. I omorganisationens värld är otydlighet nästan en del av affärsmodellen. Transformationen är konkret – konsekvenserna är det inte.

Det är förstås så här globala koncerner måste prata. Men mellan raderna anar man den klassiska översättningen: centralisering, effektivisering och färre särlösningar. Kanske färre lokala mandat också.

Som alltid när ordet ”framtidssäkrad” dyker upp vet man att framtiden redan har börjat – även om ingen riktigt vet hur den ser ut.

Och nu över till något helt annat…

Det är något med februari som gör mig till en sämre människa. Det kan vara kylan. Den sortens kyla som inte bara biter i kinderna utan i personligheten.

Det kan vara mörkret. Eller så är det OS. Framför allt curling.

Jag har full respekt för idrottare som ägnar sina liv åt disciplin, teknik och mental styrka. Men när tre vuxna människor frenetiskt sopar framför en långsamt glidande sten och hela nationen sitter och nickar gravallvarligt – då börjar något i mig krackelera.

Men vet ni vad? Det är inte curlingen som är problemet.

Det är bussen.

Det finns få platser där civilisationens fernissa är tunnare än på en full buss i minusgrader.

Folk står strategiskt placerade mitt i dörröppningen som om de försvarar en gränspostering. Någon försöker kliva av. Ingen rör sig. Alla stirrar rakt fram, som om ögonkontakt vore juridiskt bindande.

Man säger:
– Ursäkta.

Inget händer.

Man säger det lite högre. Lite mer desperat.

Till slut får man pressa sig fram som om man försöker ta sig igenom en folkmassa på mellandagsrean 1998.

Och inte ett enda ”oj”.
Inte ett enda ”förlåt”.
Absolut inget ”tack”.

Vi har alltså lärt oss att boka resor via tre appar, optimera våra elavtal och analysera räntemarknaden – men vi har kollektivt glömt hur man beter sig i en dörröppning.

Här är ett radikalt förslag:

Säg hej till busschauffören. Säg tack när någon flyttar på sig. Säg hej till kassörskan. Ja, även om du självscannar. Det sitter ofta en människa där ändå.

Le. Lite. Det är inte en personlig konkurs.

Vi beter oss som om artighet vore en begränsad naturresurs som måste ransoneras under lågkonjunktur.

Det är den inte. Den är gratis och den ger direktavkastning i form av mindre irritation.

Det smärtar mig att erkänna det, men curling är kanske den mest pedagogiska bilden av allt.

Hela sporten går ut på att sopa framför någon annan så att det ska gå lite smidigare.

Inte för att man måste. Inte för att lagen kräver det. Utan för att det underlättar.

Tänk om vi kunde göra samma sak i vardagen. Sopa lite social is framför varandra. Flytta oss en halv meter. Hålla upp en dörr. Nicka. Säga tack.

Det är inte heroiskt. Det är inte viralt. Det är bara… normalt.

Vi pratar mycket om samhällsklimat, polarisering och hårdare tonläge. Ibland börjar det i något så banalt som en bussdörr. 

Så ja, jag är less på OS. Less på kyla. Less på att stå inklämd mellan en ryggsäck och existentiell tomhet på linje 2.

Men mest är jag less på att vi gör vardagen onödigt sur. Kan vi inte bara testa något radikalt i vinter? Ett hej. Ett tack. Ett leende som inte är ironiskt.

Det är mindre ansträngande än att sopa is i tre timmar, jag lovar.