Namnet på rapporten kan ha kommit som av sig själv: Licence to dine. Lee A. Craig och Julianne Treme på North Carolina State University och Thomas J. Weiss på University of Kansas har undersökt hur den fiktiva agenten James Bonds kostnader för fina middagar har utvecklats.
Varför de gjort det är en fråga som inte riktigt besvaras. Men anrika National Bureau of Economic Research i Massachusetts, som är vassa på att bedöma konjunkturrörelser, har i alla fall publicerat den.
Ekonomerna har lusläst Bondböckerna och letat efter restaurangreferenser och hittat över 100 namngivna restauranger. Böckerna inkluderar de ursprungliga av Ian Fleming och de senare försöken av följa i hans och Bonds anda.
James Bonds lön har räknats fram utifrån tidigaste uppgifterna i böckerna och uppdaterats med färska uppgifter om vad vad motsvarande tjänster i underrättelsetjänst tjänar i dag (lönegrad 7 får man veta). För att få fram middagskostnaderna har de haft ovärderlig hjälp av Guide Michelin från respektive år. Allt detta har sedan processats i Excel kontra den aktuella pundkursen.
Resultatet? Jo, på 50- och 60-talet behövde Bond bara spendera 18 procent av sin lön på sina dyra restaurangvanor, där trestjärniga restauranger. När euron införs påverkar det både pundets ställning och Bonds matkonto. Då ryker 26 procent av lönen till finmaten.
”Även om det kan tyckas lite för stor ökning för många av oss, kanske det inte var det för en levande legend som Bond, som trots allt inte sparade för sina barns tandvård eller utbildning”, skriver de tre ekonomerna.
Bondböckerna och beskrivningen av måltider har redan utsatts för studier av deras näringsriktighet och vilka fysiologiska effekter de kan ge.
”Men ingen [har tidigare] undersökt ekonomin i hans middagar”, skriver de tre. Inte förrän nu.
Kanske ser vi i “Licence to dine” en tidig kandidat till nästa års Ig Nobelpris. Det större Nobelprisets ironiska lillebror som ska vara till för att folk ”ska skratta och sedan tänka”.
Årets pristagare i Ig Nobelprisets ekonomikategori, tjecken Pavlo Blavatsky, fick det för upptäckten att en flitig förekomst av ledande politiker med fetma kunde vara en indikator på graden av korruption i ett land.
Alternativtitlar till den amerikanska rapporten kunde möjligen ha varit ”Dine another day” eller ”No time to dine”. Och huvudpersonen själv uppges varken vara rörd eller skakad över sina restaurangutgifter.
