Vad som är förvånande är att man ger Trafikverket uppdraget att direktupphandla (dvs ingen konkurrensutsatt upphandling) inte bara en, utan två linjer: Stockholm – Hamburg och Malmö – Bryssel.
Trafiken är tänkt att starta den 1 augusti 2022, det vill säga lagom till att sommarens resande har upphört. Datumet känns valt med hänsyn till när den enda tänkbara operatören, dvs österrikiska staten med sitt järnvägsbolag ÖBB, kan ha resurser tillgängliga. ÖBB är nämligen det enda bolag i Europa som har nattågsvagnar för denna trafik.
Vad som satsas på nattågen är småpengar jämfört med vad staten satsar på att rädda SAS där man har en minoritetspost. Här talas det om uppemot fem miljarder (svenska statens del, det behövs mer än det dubbla). De pengarna går inte till klimatsmart flyg eller något sådant. De kommer till stor del användas till att betala hyror till de som äger SAS nuvarande fossilberoende flygplansflotta och att betala bränsletraders som SAS har lovat köpa (fossilt) bränsle av.
Staten har alltså inte valt vägen att skapa förutsättningar som ger möjlighet för privata aktörer att etablera lönsam nattågstrafik utan väljer i stället att själv subventionera trafik. Det blir ytterst staten som äger produkten. En konsekvens är att det kommer bli svårt för privata företag att etablera sig på denna marknad. Det kan också vara så att dessa två nattågslinjer som kommer kräva fyra tågsätt inte ersätter mycket mer än ett av SAS plan. Anledningen är att ett nattåg inte tar så många resenärer och att de endast hinner med en enkelresa per dygn. Ett flygplan som opererar på motsvarande avstånd hinner med fyra till sex enkelresor per dygn. Här orsaken till Gretas besvikelse. Det handlar mest om ord och symboler och inte om verkliga förändringar.
Det finns fortfarande två hinder för en start. Det ena är att Tyskland inte accepterar subventionerad fjärrtågstrafik. Därför ska Trafikverket bara upphandla subventionerad trafik till dansk-tyska gränsen. Känns mycket oklart hur detta ska gå till. Det andra hindret är att t ex Snälltåget kan anmäla denna upphandling till EU eftersom denna upphandlade trafik riskerar konkurrera med Snälltågets trafik till Berlin via Hamburg. En lösning är att staten betalar för Snälltågets tystnad genom att köpa denna trafik av Snälltåget för det pris Snälltåget vill ha.
Ännu en oklarhet är vem som tar risken. Att köra nattåget är en fast kostnad. Min gissning är att ÖBB vill i en direktupphandling på en för dem udda marknad ta ingen, eller en mycket liten, risk. Det är en vetenskap i sig att ägna sig åt yield management. Dvs hur man maximerar intäkten i form av hitta rätt mix av pris och fyllnad. Detta blir då något som den svenska staten ska ta ansvar för. Misslyckas man att fylla tågen med en rimlig prisnivå riskerar man en kostnad mycket högre än 400 MSEK.
Vi har nu ett läge där staten betalar för utrikestrafik både på spåren och i luften. Det brukar heta att utrikesförbindelser är viktiga för näringslivet, men utrikesresandet domineras av privatpersoners nöjesresor. Varför måste staten äga transportföretag? Är det för att de är viktiga för nationen? Är då inte maten ännu viktigare? Då skulle vi ju satsa på ett statligt Svenska Mat AB som driver statliga lantbruk, har statliga livsmedelsföretag och ett nät av statliga butiker. Allt för att säkra invånarnas behov av kvalitativ mat. Om detta inte är en bra idé, varför är det så bra att ha statliga transportföretag? Vänligen förklara någon.
Analys: Mats Nyblom
6 kommentarer