”Att SAS flagranta brott mot den svenska, och även skandinaviska, modellen kunde leda till en svårlöst konflikt är knappast någon nyhet”
Först lite historia som SAS största ägare, näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S), nog känner igen från tiden som LO-ordförande:
Ungefär samtidigt som tre nordiska flygbolag slogs ihop till Scandinavian Airlines System satt de två LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner och funderade på vad som kunde göras åt de växande löneklyftorna. Resultatet blev den solidariska lönepolitiken som antogs av LO-kongressen 1951.
Grundtanken är att företag som inte kan betala anständiga löner ska slås ut, men samhället ska i gengäld kompetenshöja de arbetslösa. Ingen raketforskning, men det funkade lysande. Resultatet blev ett modernt näringsliv med ökad produktivitet och höjd lönsamhet.
Den solidariska lönepolitiken blev hörnsten i den svenska modellen och gav ett lyft för Sverige under flera decennier då även SAS lyfte till ett internationellt aktat flygbolag.
”Genom att starta de två bemanningsbolagen SAS Link och SAS Connect med motiveringen att det sänker kostnaderna säger bolaget att de inte längre kan betala avtalade löner”
En annan hörnsten i den svenska modellen är kollektivavtal som ger parterna frihet att komma överens utan statens pekpinnar, men också skyldighet att hålla ingångna avtal.
Utan insyn i alla de komplicerade faktorer som en avtalsförhandling innehåller förefaller det som att SAS har sparkat undan båda hörnstenarna:
¤ Genom att starta de två bemanningsbolagen SAS Link och SAS Connect med motiveringen att det sänker kostnaderna säger bolaget att de inte längre kan betala avtalade löner.
¤ Genom att inte ta tillbaka de 560 sparkade piloterna i det verkliga bolaget SAS Scandinavia bryter bolaget mot avtalet om fem års rätt till återanställning.
Man kan ju undra vad IF Metalls höjdare Karl-Petter Thorwaldsson och Stefan Löfven hade sagt 2010 om Anko van der Werffs mer jovialiske landsman och vd-kollega Viktor Muller meddelat att ”Saab går så dåligt att jag sparkar 1 000 dyra bilbyggare och hyr in lite billigare folk från Litauen och Moldavien i mina nya bolag Saab Link och Saab Connect. Och jag skiter i förtursrätten”?
Att SAS flagranta brott mot den svenska, och även skandinaviska, modellen kunde leda till en svårlöst konflikt är knappast någon nyhet. Piloterna och ett stort antal andra anställda varslades om uppsägning redan i april 2020 av dåvarande vd Rickard Gustafson. När SAS i fjol började anställa nya piloter i Link och Connect var stridslinjerna dragna samtidigt som förhandling om nytt avtal inleddes.
Parterna har haft över ett halvår på sig att lösa frågan om återanställningen. Piloternas chefsförhandlare Martin Lindgren säger att man varit beredd att gå ner i lön och upp i arbetstid för att nå en lösning. Anko van der Werff verkar mest förbannad och vill lägga hela skulden på piloterna. Det låser läget ytterligare.
SAS-chefen vet att piloterna har svårt att vinna opinionen i en konflikt. En Sifo-undersökning vid strejken 2019 visade att bara 20 procent stödde piloterna, 50 procent tyckte det var fel att de strejkade. Det bygger på föreställningen att de är överbetalda och jobbar för lite. Så var det nog också, i förra årtusendet.
Sedan dess har villkoren skärpts i omgångar. För tio år sedan var SAS bara timmar från att lämna in konkursansökan. Då gick personalen, även piloterna, med på försämrade anställningsvillkor och SAS kunde vingla vidare.
En styrman tjänar ungefär som en sjuksköterska, en kapten ungefär som en läkare. Folk brukar tycka förfärligt synd om vårdpersonalen. Men de strejkar ogärna för de vet att de kan tvingas till jobbet om konflikten klassas som samhällsfarlig. SAS-strejken är bara farlig för SAS.
Analys: Leif Holmkvist
