“Jag är trött på att ensampassagerare måste ta emot andra resenärer bara för att de har barn i släptåg”

”Efter nästan ett decennium som kabinpersonal på ett internationellt flygbolag har jag ett sjätte sinne för när en passagerare ska ställa en fråga till mig. På ett flyg förra månaden står två föräldrar i gången innan start, lastade med babyutrustning, kuddar och puffar. Jag tittar på dem och de gestikulerar mot en kvinna som sitter i en gångsits och reser ensam.

Mannen kallar fram mig och ser irriterad ut. Han vill kunna sitta med sin partner och två små barn, men hans familjs platser är utspridda över en rad, med en gång mellan dem, berättar han. Han vill att jag ber kvinnan att flytta så att familjen kan sitta tillsammans.

Kabinpersonalen har en term för dessa typer av passagerare – Mary och Josephs; föräldrar som agerar som om de var de allra första människorna på planeten som fick barn. Du kan ofta se dem släntrande i köksutrymmet eller bära alldeles för mycket bagage. De ber kabinpersonal att värma sina nappflaskor och mat; de klagar på temperaturen. På ett flyg nyligen till Los Angeles sa en förälder till och med att jag skulle vara tyst eftersom deras bebis var känslig för buller.

”Efter nästan ett decennium som kabinpersonal kan jag inte minnas ett enda tillfälle då någon har bett mig att flytta en manlig solopassagerare”

När jag var yngre och mindre självsäker kunde jag ha känt mig pressad att be den kvinnan att flytta, även om det inte är en del av vårt jobb som besättning. Besättningen har ingen makt att flytta människor från sina platser av någon annan anledning än säkerhet, till exempel om jag är orolig för att en person som sitter i en nödutgångsrad kanske inte är kapabel att manövrera dörren.

Men jag kommer inte att känna skuld längre, särskilt när någon har betalat extra för en bekväm sittplats, även om det innebär att en familj måste sitta separat. Kvinnan som reser ensam sitter på nödutgångsraden med extra benutrymme. Att flytta henne till sätet bakom skulle innebära en mindre bekväm flygning för henne. Varför skulle hon behöva ge upp sin tröst för någon annans barn? Jag är trött på att ensampassagerare måste ta emot andra resenärer bara för att de har barn i släptåg.

Kabinpersonal uppmanas mer och mer att ta emot sittarrangemang för personer som inte har planerat i förväg. Kränkta föräldrar smyger sig fram till mig hela tiden och frågar: ”Kan du snälla säga till dem att flytta … vi har ett barn!” Är detta verkligen rimligt när alla passagerare har möjlighet att betala en liten avgift för att boka ett specifikt säte? Är det verkligen så komplicerat för föräldrar att planera i förväg?

Alltför ofta är de ensamstående som uppmanas att flytta kvinnor. Efter nästan ett decennium som kabinpersonal kan jag inte minnas ett enda tillfälle då någon har bett mig att flytta en manlig solopassagerare. Kanske antar folk att ensamstående män har en bättre anledning att resa ensamma, eller att kvinnor kommer att vara mer benägna att flytta. Jag säger till pappan att jag inte kan tvinga någon att byta plats. Om de har förbokat sin plats måste han be henne att flytta själv. Han hasar iväg och surar.

Jag tittar på och hoppas att han inte stör kvinnan. Hon är ungefär i min mammas ålder. Min mamma: den nyblivna änkan, nyblivna ensamstående kvinnan. Jag hoppas att han inte skämmer ut henne för att hon reser ensam. Kanske är hon på en liten Shirley Valentine-semester för sig själv, för att prata med en sten i Grekland. Ingen förtjänar att få kännas som en olägenhet”.