”Jag tänker ofta på min pappa som kom till Sverige som flykting. Som poet och översättare var han mån om orden. ”Vadå invandrare?” brukade han stilla undra, ”när slutar man egentligen vandra?”
Det är en speciell känsla att ha köpt hus i London just nu, när invandringsfrågan dominerar nyhetsflödet. Jag har bott här i många år, har permanent uppehållstillstånd (”settled status”) och avsätter pengar för att söka brittiskt medborgarskap. Vardagen är en mosaik av språk, bakgrunder och internationella vänskaper. I mitt nätverk är det få som har samma land i passet som deras partner har. Att vara ”a Londoner” är självklart. Nationell identitet är ett spännande samtalsämne – aldrig en begränsning.
Men det går inte att blunda för förändringen sedan brexit. Det självklara välkomnandet har blivit till byråkrati och en retorik där även vi som levt här i decennier reduceras till opportuna brickor. Politiker diskuterar inkomstkrav, språkprov och retroaktiva regler på ett sätt som känns främmande för det Storbritannien jag en gång flyttade till.
Särskilt det senaste året har tonen hårdnat. Reform UK, det parti som leder enligt de senaste mätningarna, vill rejält höja inkomstkraven för permanent uppehållstillstånd och öppnar för att riva upp redan beviljade rättigheter – tidigare otänkbart i brittisk politik. Samtidigt vill både Labour och Tories visa handlingskraft, bland annat genom förslag om längre väg till permanent uppehållstillstånd och medborgarskap och diskussioner om fler krav på ”samhällsnytta”. Rätten till statsstöd och sjukvård diskuteras som förmåner som kan dras in. Oavsett politisk färg presenteras invandring som ett problem, och vi som redan är här blir ännu ett ”case” att hantera.
SvD rapporterade nyligen om svenskar i London som oroar sig över utvecklingen. Jag kan bestyrka det med personliga anekdoter då många i min vänkrets nu ansöker om brittiskt medborgarskap, inte av nyvunnen patriotism, utan för att slippa ängslas över vilka av deras rättigheter som ska slopas i någon framtida kompromiss. Tilliten håller på att luckras upp – om än inte i vardagslivet så i mötet med staten. Något som på sikt kan få förödande konsekvenser för demokratin.
Jag tänker ofta på min pappa som kom till Sverige som flykting. Som poet och översättare var han mån om orden. ”Vadå invandrare?” brukade han stilla undra, ”när slutar man egentligen vandra?”
Det är en känsla jag sällan trott att jag skulle få i London. En stad som så grundligt är summan av sina brokiga delar, som få egentligen är ”från” början. Vad gör det med ett samhälle när politiken ständigt antyder att vissa av oss aldrig kan bli riktigt hemma? Vi må ha gjort exakt vad vi blivit tillsagda, men regelboken skrivs om och vips anses våra insatser, vår inkomst och vår samhällsnytta inte längre god nog.
Vi är många som har valt London. Men det känns allt oftare som att det politiska Storbritannien inte längre väljer oss tillbaka.
