”Med tanke på det politiska läget och alla fasansväckande rubriker, hjälper snöstormen på ett oväntat sätt att sprida lite hopp. Det finns där trots allt, det mänskliga i mänskligheten.”
På mitt schema stod just nu egentligen en helt annan sorts vintervecka. Stockholm. Ett par dagars jobb med hela Travel News-gänget, de sista skälvande förberedelserna inför Grand Travel Award – som skulle kulminera i panelsamtal, mingel och årets branschfest.
I stället sitter jag fast i New York, där vinterstormen Fern i söndags rullade in och lamslog stora delar av USA. Det som slår mig är hur ”stor” en snöstorm blir i en storstad – just för att allt hänger ihop. Leveranser, personal, öppettider, kollektivtrafik och transportkedjor: allt påverkas samtidigt. Skolorna ställer om till distansundervisning och Broadway ställer in föreställningar. De lokala nyhetskanalerna kör samma budskap i loop: gå inte ut. Lämna plats åt dem som måste vara där. Blåljus. Räddningstjänst. Plogbilar. Staden drar ner på sin vanliga brådska.
Allt detta är logistik, men också en spegel. Staden slutar vara glamorös och blir plötsligt hederlig vardag – just eftersom vardagen vänts upp och ner. Det bor omkring 20 miljoner människor i Greater New York. Livet måste fungera för dem när de gängse förutsättningarna försvinner. Samtidigt gör det förstås inte det fullt ut. Under Fern har flera dödsfall kopplats till kylan. Extremväder är inte bara besvärligt, det är farligt. Inte minst för dem som har minst marginaler.
Sist jag fastnade i New York på ett liknande sätt var under orkanen Sandy 2012. Då var konsekvenserna mycket mer uppenbart dramatiska: stormfloden och översvämningarna som slog ut tunnelbanan, tunnlarna och elförsörjningen i flera dagar. Jag stod själv på 15:e våningen i Lower East Side och såg ut genom fönstret i exakt det ögonblick då strömmen gick för hela södra halvan av ön.
Men det som både hände då, och nu, är den där spontana omsorgen främlingar emellan. I kris kan det sociala kittet uppenbara sig. Människor blir mer uppmärksamma på varandra och hjälps åt av den enkla anledningen att det behövs. Med tanke på det politiska läget och alla fasansväckande rubriker, hjälper snöstormen på ett oväntat sätt att sprida lite hopp. Det finns där trots allt, det mänskliga i mänskligheten.
I mitt fall innebär Fern ett inställt flyg, följt av ännu ett inställt flyg. Men ombokningarna sker med förvånansvärd lätthet, och även om det inte är idealiskt att flyga via Lissabon gör jag hellre det än inte alls. Den värsta konsekvensen för just mig är att jag missar Stockholm och Grand Travel Award. ”Vad är väl en bal på slottet…?” Ja, säkert helt underbar – men jag är varm och väl omhändertagen.
Resande formas inte bara av drömmen om en plats utan av hur platsen fungerar när det oväntade händer. Här, mitt i snöstormen, blir människors hjärta lite mer synligt. Det är värt mer än att komma fram i tid.
