VIP-service med champagne och eget badrum möter gratis Starlink-wifi på 10 000 meters höjd. Flygbranschen satsar på lyx – men i två helt olika riktningar.
Det finns två sätt att resa i dag, om man nu väljer att flyga. Antingen glider du in via Arlandas VIP-entré, lämnar över passet till en koordinator, sippar champagne, duschar med exklusiva skönhetsprodukter och blir eskorterad till planet som om du vore ett statsbesök. Eller så sitter du redan fastspänd på rad 22C, kopplar upp dig mot gratis Starlink-wifi och deltar i ett Teams-möte som om inget hänt – trots att du befinner dig 10 000 meter över marken.
Det ena sättet har Bianca Ingrosso nyligen flashat för sina följare. Det andra är SAS senaste drag för att locka betalningsstarka och lojala resenärer.
För knappt 7 000 kronor – plus lite till – slipper du ”vanligt folk” i två timmar. Köer, stress, brickor i säkerhetskontrollen och den där gnagande känslan av att ha glömt något livsviktigt hemma. Allt är omhändertaget. Till och med svetten, om den mot förmodan skulle uppstå, kan tvättas bort med exklusiva produkter i ett privat badrum.
Det är lätt att göra sig lustig över priset. För samma summa får man tre års prenumeration på Travel News, en weekendresa till Sydeuropa eller ett ganska bra samvete i form av klimatkompensation. Samtidigt är det uppenbart att Swedavia vet exakt vad man säljer: tid, avskildhet och känslan av att vara viktig. Eller åtminstone behandlad som om man vore det.
Samtidigt installerar SAS Starlink-wifi och lovar uppkoppling från gate till gate – gratis för Eurobonus-medlemmar. Det är inte champagne och eskort, men för många affärsresenärer är det minst lika värdefullt: möjligheten att jobba, streama och scrolla utan avbrott.
Båda tjänsterna riktar sig till samma grupp: de mest betalningsstarka resenärerna.
Jag älskar flyget som transportmedel, men jag hatar att flyga. Att sitta still och fastspänd i en stol i timmar är outhärdligt. Kan jag jobba samtidigt är det åtminstone okej. Så jag ser faktiskt fram emot den dag då stabilt wifi är standard hos alla flygbolag.
Som liten tös drömde jag om att bli flygvärdinna. De var så tjusiga, med snygga uniformer och perfekt hår. Sen ville jag bli frisör, för det verkade kreativt, och därefter illustratör med bas i New York. Vad hände? Jag blev journalist. Noll glamour, obefintlig coolfaktor – men ändå väldigt kul. Nästa projekt: att lära mig att sätta upp håret i svinrygg.
