Det är något med de första trevande vårtecknen som gör att man, om så bara för en stund, kan andas lite lättare. Ljuset stannar kvar längre på eftermiddagarna, solen värmer faktiskt – inte bara luras – och någonstans vågar man börja tro att det finns en fortsättning bortom mörker, kyla och nyhetsflöden som mest känns som ett enda långt molntäcke.
Våren är kanske den mest förlåtande av årstider. Den kräver inte så mycket av oss. Det räcker att luta ansiktet mot en solvägg, kisa lite och känna hur något i kroppen långsamt vaknar till liv igen. Och trots allt elände i världen känns det inte fel att tillåta sig just det – en liten, försiktig glädje över att det faktiskt blir ljusare.
Den här veckan har jag dessutom haft tillfälligt sällskap av en katt. Ett litet energiknippe med en imponerande förmåga att ignorera alla mänskliga behov av sömn. Varje morgon, punktligt klockan fyra, har han meddelat att dagen börjar då – oavsett vad jag tycker om saken.
Och ändå. Trots avbruten nattsömn, vältande blomkrukor och mystiskt försvinnande av småsaker som plötsligt återfinns under soffan, har det varit en fröjd. Det är något befriande i det där obrydda kaoset. Någon som springer rakt genom rummet utan mål, bara för att det går. Någon som lever helt i nuet, utan att bekymra sig om vare sig världsläget eller morgondagens att-göra-lista.
Kanske är det just det våren också gör med oss. Rör om lite. Väcker något som varit stilla för länge. Påminner om att livet inte alltid behöver vara så kontrollerat, så ordnat, så förnuftigt.
Lite sol, lite värme och en katt som river ner en blomkruka – det räcker ganska långt ändå.
