Luleå har klivit ur sin isvak och spänner nu musklerna på den internationella researenan. På bara en vecka har vi fått veta att fransmän kommer flygas direkt från Paris till stugmys vid älven, att schweizare får en egen norrskenslinje från Zürich, och att Strawberry smäller upp ett hotellrenoveringspaket för 115 miljoner kronor.
Det här är inte längre bara staden med isvägar, teknikkluster och dialekter där varje ord låter som en fråga – Luleå är vinterturismens nya ’place to be.
Men låt oss pausa och fundera en stund. Är vi säkra på att fransmännen är redo för det här? Det är mörkt. Det är tyst. Det är kallt på ett sätt som kräver tre lager underställ och en krisberedskapsplan för att gå till soptunnan. Maten består av renskav och palt, vilket visserligen är fantastiskt – men det är inte precis confit de canard.
Samtidigt är det ju något med den där arktiska tystnaden. Och bastun. Och norrskenet. Och känslan av att vara med i en National Geographic-dokumentär varje gång man öppnar dörren. Så kanske är det precis det fransmännen behöver? En ’coolcation’ i ordets alla bemärkelser. Något de kan skryta om hemma i Lyon när de tröttnat på Côte d’Azur och överfulla vinfestivaler.
First Camp har i alla fall gjort läxan. Man investerar i både restaurang och bastu med utsikt. 200 sittplatser inomhus – vilket låter tryggt, för utomhus är det inte många fransmän som frivilligt kommer sitta i februari. Och aktivitetsutbudet är ambitiöst: skotersafari, isfiske, möten med islandshästar och renar.
Och Zürichflyget då? Det känns som en perfekt matchning. Schweizarna är redan vana vid snö, tystnad och funktionell arkitektur. Nu får de norrsken på köpet.
Själv är jag från Umeå och älskar Norrland. Men jag minns ändå senast jag flög till Luleå – planet var överbokat och jag hamnade i cockpit med piloterna. Det var före 9/11, när livet var enklare, pilotmössor var coola och man kunde småprata om vädret utan att någon ringde säkerhetspolisen.
Nu är tiderna annorlunda. Turisterna kommer inte längre bara till Sverige för Abba och midsommar – de kommer för is, stillhet och renstek med lingon. Och kanske, bara kanske, för att känna något annat än wifi och deadlines.
Så Luleå, ta emot dem med öppna armar. Låt dem frysa lite. Låt dem äta palt. Låt dem bada bastu tills de glömmer Paristrafiken. Och viktigast av allt – låt dem förstå att ibland är det tystnaden som gör mest intryck.
