Just nu är det bara jag och hunden hemma. Maken är på plats i vår lägenhet i Tarifa sedan två veckor och har ”snällt” skickat bilder på solbruna fötter och tjusiga sonedgångar. Barnen? Jo, de jobbar – eller ägnar sig åt det som platsar bättre än ”mamma”? Ja, Swish… men inte så mycket mer.

Det är både surt och briljant på samma gång. Här sitter jag mitt i vardagsrummet, omgiven av den där tystnad som bara infinner sig när alla andra jag älskar är upptagna med sitt. Hundens suckar blir plötsligt sympatiska kollegor:
– Matskål, tack.
– Promenad, tack.

Nästa vecka byter jag i alla fall Stockholmsluften mot Andalusiens. Det blir inte semester i traditionell bemärkelse – jag har möten inbokade och deadlines att möta och en sajt att sköta – men jag byter från skrivbord till en patio, mitt bryggkaffe mot en espresso. Min nya kollega blir solen.

Det finns något coolt  i att bara packa ner det nödvändigaste. Min dator får hänga med – och några laddare. .Maken skryter om härliga måltider och havsdopp; emellanåt skickar han en smiley för att påminna mig om att det finns liv utanför Teams-möten.

Att jobba med Atlanten i sikte är ingen dålig deal.

Jag behöver mina kollegor, men det är inte kontorsstolen som avgör hur mycket jag får gjort.

Att byta skrivbord mot patio är inte en flykt – jag tänker att det är en investering i kreativitet, välmående och en påminnelse om att arbete och liv kan kombineras på sätt som ger både perspektiv och energi. Och vansinnigt god mat.