Alla behöver resa mer. Inte som turister i matchande funktionskläder med en to-do-list i handen – utan som riktiga resenärer. Såna som lämnar tryggheten hemma och istället packar ner nyfikenhet, tålamod och en lagom dos naivitet.
För låt oss vara ärliga: kulturchock är inte en motgång. Det är själva poängen. En liten psykologisk jordbävning som ruckar på vårt inre Ikea-monterade världsförklaringssystem. Resande handlar inte om att ta med sig Sverige ut i världen – det handlar om att låta världen flytta in och möblera om i skallen.
Jag minns när jag reste till Indonesien i början av 90-talet. På vandrarhemmet stod sängarna mitt i rummet. Jag tänkte: ”Hm. Så gör man kanske här.” På natten insåg jag att det snarare handlade om att kackerlackorna hade byggt Autobahn längs väggarna. En mycket pedagogisk lektion i lokal arkitektur och insektslogistik.
På en av Giliöarna fick jag frågan om jag gillade svamp. Jag tänkte på champinjoner. Kantareller. ”Jajamensan!” sa jag. Sekunden innan jag stoppade i mig en magisk svamp insåg jag att vi kanske inte pratade om samma matskola. Jag dog inte – men det gjorde jag nästan av isen i en drink senare. En natt med magsmärtor i tropisk hetta, och en hotellvärd som lugnt sa: ”Om det är allvarligt hinner du dö innan du kommer till sjukhuset.” Som tur var var det inte allvarligt. Bara oväntat. Och väldigt lärorikt.
Resor lär oss mycket. Till exempel hur det känns att bli utskälld av en två meter lång bartender i New York för att man inte beställt tillräckligt mycket i baren. Han lyfte mig i min prydliga kostym, visade notan – 200 dollar – och sa ”Betala, sen får du gå.” Jag betalade. Jag gick. Och försökte få tag i en taxi. Det gick inte. Istället blev det limousine. Med bubbel. Också oombett. Också väldigt dyrt.
Och så finns resor som sticker ännu djupare. Som när jag var på Mauritius med barnen, fyllda av förväntan om turkost vatten och fluffiga handdukar. På vägen till hotellet passerade vi områden där människor bodde i plåtskjul. Barnen blev ledsna. Inte för att de var rädda – utan för att deras idé om lyxkonsumtion krockade med verkligheten. Det blev vårt viktigaste samtal på hela resan.
För resande handlar inte bara om att se annat – det handlar om att se sig själv. Att förlora bagage, gå vilse, bli lurad, bli överraskad, känna sig liten, känna sig stor. Det handlar om att jämföra sin egen syn på rikedom, framgång och trygghet med andras sätt att leva och drömma.
Det är därför vi måste resa mer. Inte för att samla stämplar i passet, utan för att samla nya tankar i huvudet. För att skaka om våra invanda mönster. För att förstå andra – och därigenom förstå oss själva lite bättre.
Och om någon frågar dig om du gillar svamp – ställ några uppföljningsfrågor först.
