Varje eftermiddag satt min morfar i sitt kök i Västerbottensgården och lyssnade på sjörapporten. Han var ingen sjöman. Faktum är att han aldrig åkte längre än tio meter från bryggan för att lägga ut nät i älven, vad jag vet. Ändå satt han där, med kaffekoppen i handen, lyssnade andäktigt när radiorösten med monoton precision rabblade upp orter som Holmögadd, Skagsudde och Nordkoster. Det var en ritual – nästan sakral.
Jag förstod det aldrig riktigt då, men idag tänker jag att det kanske inte handlade om båtar eller väder, utan om ett slags inre karta. En längtan efter kontroll. En rytm. Något tryggt i det ständigt föränderliga. Det är kanske också därför som våra läsare på Travel News klickat sig vidare i hög takt till nyheten om att EU nu stämmer Sverige för bristande sjösäkerhet.
Vi är många som aldrig satt fot i en hamnanläggning men ändå fascineras av vad som pågår där. Kanske för att sjöfarten är vår tysta infrastruktur – ett nätverk av regler, fartyg och säkerhetszoner som möjliggör semesterresor, kryssningar, importvaror och flytande frihet. När den strukturen hotas, känner vi det – även om vi inte alltid förstår hur.
Europeiska kommissionens beslut att dra Sverige inför EU-domstolen för brott mot flera centrala sjösäkerhetsregler är ingen liten sak. Det handlar om kontroll, övervakning och beredskap mot hot vi knappt vill tänka på: sabotage, kapningar, terror.
Reglerna tillkom efter 11 september, men vi påminns först nu – när något brister – om varför de finns.
Morfar lyssnade på sjörapporten utan att vara till sjöss. Vi läser om sjösäkerhet utan att lämna kontoret. Men i det finns något grundläggande: en respekt för det vi inte ser men vet att vi är beroende av. Havet, hamnarna, rutinerna. Säkerheten i det som flyter – tills det inte gör det längre.
