Låt oss vara ärliga: att tåg stannar är inte en sensation. Teknik kan fallera. Väder kan slå ut system. Men det som hände i veckan när tågresenärer i stora delar av Sverige blev strandade ombord, i vissa fall i elva timmar. var inte främst ett tekniskt haveri – det var ett kommunikativt.
För hur svårt kan det vara att säga som det är?
Ett åsknedslag slog ut signalerna, tåget stod still, men passagerarna lämnades bokstavligen vind för våg. Toaletterna svämmade över, maten tog slut och vattnet – när det väl delades ut – kom först efter att tåget varit stilla i flera timmar. Värst av allt? Informationsmörkret. Ingen visste vad som hänt, när tåget skulle rulla igen eller om det ens fanns någon plan. Och det hände inte i en bortglömd järnvägskorridor i norr, utan i Linköping – ett nav på Södra stambanan.
Passagerare beskrev en total avsaknad av ansvar. En tågpersonal som gjorde sitt bästa, men utan verktyg. Trafikverket, som ger körtillstånd, var väldigt gles och otydlig mot operatörerna, som då i sin tur inte kunde ge någon vettig information till resenärerna. Först långt senare kunde Trafikverket bekräfta vad som faktiskt hänt. Och resenärer som till slut inte visste om de skulle skratta eller gråta.
Det finns något djupt provocerande i det. Inte att tekniken fallerade – det kan hända. Utan att det som borde vara självklart – att informera – helt föll bort. Man skickade inte ut smörgåsar, man delade inte ut tydliga besked, man sa inte ens ”vi vet inte, men vi återkommer om 30 minuter”. Istället sköts avgångstiden upp – en timme i taget – hela natten.
Kommunikation är inte en trevlig bonus i kris – det är affärskritiskt. Det är den tunnaste linjen mellan frustration och förtroende. Och den linjen klipptes av någon med dåligt lokalsinne i den här historien.
Vi i resebranschen vet hur snabbt förtroende kan gå upp i rök. Ett dåligt svar i rätt sekund är bättre än ingen information alls. Och att efter elva timmars tystnad gå ut och säga ”vi beklagar det inträffade” är rätt meningslöst.
Snälltågets kommersiella chef, Marco Andersson, säger nu i efterhand att de ska se över beredskapen. Bra. Men borde inte det vara en självklarhet? När man säljer nattåg till Europa, är inte en plan B – och en plan för kommunikation – det minsta man kan kräva?
Framför bör man kunna förvänta sig det av Trafikverket.
Resenärerna kommer förhoppningsvis få sin ersättning. Men det är inte alltid pengarna som räknas. Det är hur man känner sig behandlad. Och just nu är det många som känner sig helt övergivna. Det är inte bara pinsamt – det är farligt. För det drabbar hela branschens trovärdighet.
Tågresandet är en framtidsfråga. Men framtiden kräver inte bara fungerande el och signaler – den kräver att någon lyfter luren när det börjar blixtra.
