Det råder ingen tvekan om att turismen genom åren varit en livlina för Grekland under ekonomiska kriser. Besökarnas pengar har hjälpt till att hålla samhällen vid liv. Parallellt har stigande temperaturer de senaste åren tvingat myndigheterna att stänga sevärdheter som Akropolis under dagens hetaste timmar. Aten kämpar med vattenbrist, tät bebyggelse och en infrastruktur som inte är dimensionerad för extremväder.

Sommarens turistprognos är tio miljoner besökare. Det är fler än någonsin förr. Lokala myndigheter har infört åtgärder för att klara hettan, så som kylcentrum, värmevarningar, fontäner för dricksvatten och anlagt små parker för skugga. Viktigt, förvisso – men hur länge kan en stad, byggd för antiken och pressad av samtidens krav, ta emot allt fler, i allt högre hetta?

Vid Atens Riviera utvecklas just nu Ellinikon som beskrivs som Europas största urbana förnyelseprojekt. Det omfattar bland annat en ny stadsdel och en av världens största kustnära parker, byggd där stadens gamla flygplats låg. Syftet är inte bara att locka turister med nya upplevelser utan att etablera en typ av Medelhavsturism som är förankrad i klimatrealism.

Men även de mest ambitiösa byggprojekt svarar inte på frågan om hur resebranschen på sikt behöver definiera sitt uppdrag. Hur säljer man en semester till platser där torka, bränder och översvämningar inte längre upplevs som undantag – utan en del av högsäsongens verklighet? Är en resa förstörd om det inte finns tillräckligt med vatten för att kunna duscha? Om luften fylls av rök från skogsbränder? Bör man för sinnesrons skull känna till en evakueringsplan? Hur balanseras detta mellan researrangör och försäkringsbolag? 

Vad gör vi när det extraordinära blir det nya normala?

Löften om ”den perfekta semesterplatsen” behöver bygga på transparens, anpassningsförmåga och relationer. Det kräver en bransch som inte bara bygger nytt – utan också vågar tänka nytt.