Annons:

Annons:

Podcast-intervju med Rosa bussarnas ägare och grundare Anders Eriksson

Travel News träffar Rosa bussarnas ägare och grundare Anders Eriksson på Hagagatan i Stockholm för en podcast-intervju. Kontoret är en rosa hippie-dröm med leopard-soffa, överbelamrade skrivbord, en rejäl kristallkrona och två romerska ringar i taket. Anders Eriksson är trots sina 77 år en synnerligen energisk person som pratar oavbrutet och när han tröttnat på att sitta bakom sitt rosa skrivbord häver sig upp i sina romerska ringar eller gungar fram och tillbaka i dem. Verksamheten började 1969 med en bussresa till Indien och har sedan dess rullat på mycket framgångsrikt. 2018 sålde han resor för 34 miljoner kronor. De senaste tre åren har han tagit ut 2 Mkr ur bolaget. När andra researrangörer kämpar för att klara att betala tillbaka för pengar för inställda resor under corona, betalar Anders Eriksson Travel AB tillbaka pengarna direkt med en procents ränta. 2018 blev vinsten blott 600 000 kronor, året innan var han uppe på 5 miljoner i ren vinst. Vill du höra alla Anders historier ska du lyssna på hela podcasten. 

Vi går ner i källaren. Bandet rullar. 

Vi börjar som jag brukar: vem är du?

– Jag heter Anders och kommer från Njurunda utanför Sundsvall. Här på Hagagatan har vi suttit i tolv år. Jag har en släktgård utanför Sundsvall. Där uppe står bussarna som vi kör runt med i Europa när de inte används. Vet du hur resan började? 

 

Berätta. Jag vet att det är en underbar historia. 

– Vi var åtta killar i Sundsvall som köpte en gammal buss 1969. Vi skulle åka jorden runt, men när det var en månad kvar började den ena efter den andra att hoppa av. Sista veckan var vi två stycken kvar. Vi drog iväg i en stor buss på tolv meter. Den var inredd för åtta personer. Vi åkte den 5 juli 1969 från Sundsvall. På den tiden var det många som liftade ute i Europa. Vi tog upp folk som fick betala per dag för att de åkte med.  

 

Vad kostade det att åka med? 

– Jag kommer inte ihåg. Det var några dollar. I Paris precis innan motorvägen stod 300 liftare. De fick inte stå och lifta på motorvägen. Det stod Bagdad fram på bussen, så vi stannade och tog upp 30 stycken och…

 

Hur fick alla plats? 

– De satt på golvet, på sängarna och på stolarna. De ville komma därifrån. På en dag körde vi ner till rivieran. Vi tog in 30 personer och de betalade 30 kronor var. 900 kronor var väldigt mycket pengar då. En liter diesel kostade 20 öre. Folk hoppade av och på hela tiden. Vi körde ner till Nordafrika. Sen körde vi igenom Jugoslavien, Grekland, Iran och Afghanistan. Vi åkte igenom Pakistan och sen in till Indien. Där vände vi. Min kompis mamma dog. Vi var borta i sju månader. Jag hade 25 000 kronor när vi åkte och 29 000 när vi kom tillbaks. Vi köpte ett restlager med 400 par träskor i Sundsvall. Vi sålde skorna utmed hela resan. Vi sålde 80 par till en skoaffär i Saint Tropez. Ett sjukhus utanför Venedig köpte 120 par. Vi sålde till svenska ambassader. 400 skokartonger tog en massa plats i bussen. 

 

”Indira Gandhi kom förbi, hon var väldigt liten”

 

Det måste varit väldigt fullt.

– Vi hade också ett stort kylskåp på 140 liter. Det gick sönder efter två dagar. Det var inte byggt för att stå i en buss. Vi tjänade 22 000 kronor på träskorna. Det var jättemycket pengar då. Vi parkerade i New Delhi i två veckor sen åkte vi hem. Vi stod utanför Indiens första femstjärniga hotell. Vi stod där i femton år. Andra gången i Indien var Indira Gandhi inne i bussen. Hon kände han som ägde hotellet. En jätterik Sikh. Vi stod och pratade och då kom Indira Gandhi förbi, hon var väldigt liten. Hon steg och in i bussen och jag erbjöd henne att åka med till specialpris. Nja, hon hade inte tid, men hon tyckte att det såg trevligt ut.  

 

”Vi tänkte: tjejer gillar rosa”

 

Var bussen rosa när ni åkte iväg första gången? 

– Nej. De blev rosa inför en sommarresa i Europa 1983. Vi hade två bussar som var ganska skamfilade i lacken. Vi tänkte tjejer gillar rosa och vi vill ha så många tjejer som möjligt. Så därför blev det rosa. Det har alltid varit mycket tjejer på våra resor. När vi körde till Indien – vi åkte dit fyra år i rad med fyra bussar och hundra personer – då var det kanske 75 tjejer. Många inom vården jobbade ihop komp och åkte i väg med full lön. 

 

Jag fattar inte riktigt.

– De hade jobbat ihop kompledighet med full lön. En gång hade vi sju läkare i bussen. Det var ovanligt. Det är väldigt blandat folk. Jag kör hellre buss i Afrika än sitter här med papper som aldrig tar slut. 

 

Här uppe på kontoret…

– Ja, ja. Jag är ingen pappersmänniska. Jag vill ut och köra buss, leka och ha kul. 

 

Varför blev det en affär och varför har du hållit på i 51 år. 

– Jag arbetade mycket inom hotell och restaurang tidigare. Jag är uppvuxen i Ånge, mina föräldrar drev hotell. Jag var Sveriges yngsta hotelldirektör 1968 på Ambassadör Savoy i Luleå. Jag köpte bussen 1969 för att åka jorden runt. Då märkte jag att jag hade mer pengar när vi kom tillbaks än när vi reste. 1970 annonserade vi ut en resa tur och retur Indien för 1000 spänn. Vi var borta fyra månader. 1972 började vi köra mer organiserat. De första tio åren gick resan fram och tillbaka till Indien. Det tog sex-sju veckor till New Delhi. Bussarna stod parkerade på Hotel Imperial i fem veckor. 

 

Bodde folk på hotellet?

– Nej, folket åkte runt själva i Indien. Många åkte tillsammans. De reste till Nepal och vandrade. Sen träffades alla sista veckan i Goa. Alla solade och badade och sen åkte vi hem den 23 november. Det var sträckkörning hem. Från sex på morgonen till midnatt. Det var inte klokt med en chaufför i varje buss. Jag minns en gång i östra Turkiet. Det hade snöat på natten, femtio centimeter snö och minus 24 grader. Ingen buss startade. Vi startade gasolköken och eldade upp värmen under motorhuven i en buss. Vi fick igång den och bogserade de två andra bussarna i två mil innan de startade. Sen fick motorerna gå hela vägen till Sverige. 

 

Men om bussen går sönder i Afrika känns det jättejobbigt. 

– Vi har alltid en mekaniker med oss och tvåhundra kilo reservdelar. Vi har tolv bussar i Afrika. Vi har egna bussar i Sydamerika, Afrika och Europa. Det finns verkstäder överallt. Det är gamla bussar, de går att laga på vilken verkstad som helst. Nya bussar är för tekniskt avancerade. Det funkar inte. Vi har bussar i Afrika från 1975. Militärbussar. Vi har aldrig haft ett riktigt haveri och blivit stående. Kanske någon dag. 

 

Hur stor är din låda nu? Hur många åkte med er 2019?

– Fjorton-femton hundra personer. En stor grej vi kör är Sweden Rock. Sex bussar 180 personer. Vi har en del kortresor: Midsommar på Åland och Gotland. Det är mest gamla pinkare. Det står på bussarna pink caravan. Har man åkt med rosa bussarna blir man en pinkare. 

 

”Vi har alltid handlat kontant.”

 

Hur många gånger ska man åka för att bli en pinkare? 

– Det blir du efter första gången. Det är över 700 hundra kunder som har gjort mer än sju resor. Det är fler än tjugo som har gjort fler än tjugo resor. Efter vår nyhet på Travel News om återbetalning med ränta har vi fått över 2-300 kommentarer. De säger att Rosa bussarna får inte försvinna. Det ringde en dam från Umeå och sa att de var några pinkare som vill göra en insamling till Rosa Bussarna. Det behövs inte sa jag.   

 

Du har haft god likviditet hela tiden. 

– Ja, det har det varit. 

 

Hur har du lyckats? Många i reseindustrin kämpar just nu på konkursens rand. 

– Våra bussar i Afrika har kostat mellan 20-80 000 kronor. Jag har en kompis i Sundsvall som köpte en ny turistbuss för fyra miljoner kronor några dagar innan corona bröt ut. Att sitta där utan körningar… Vi har alltid handlat kontant. Vi har inte haft några större utgifter. Lokalen här kostar 13 000 kronor i månaden. De gamla bussarna bara går och går. Nu har personalen gått ner på 20/80. Det är tur att den möjligheten finns. 

 

Hur många anställda har du?

– Vi är sex personer på kontoret. Vi har sjuttio-åttio reseledare. De är inte fast anställda utan kör bara en resa. De flesta har ett annat jobb. Det är tio femton personer i månaden som söker jobb här. Det finns inget roligare jobb. Rosa bussarna är en familjekänsla. Vi har en fest i Tiveden varje år. Förra året var det femtio års jubileum. Det kom 520 personer. Det var ett jävla drag. Vi lottade ut resor för 200 000 kronor. Vet du hur många som har träffats på Rosa Bussarna?  

 

Det måste ha blivit många barn. 

– Väldigt många. Nu börjar barnen att åka. Det har även varit barnbarn med till dem som åkte på sjuttiotalet. Man blir rörd av alla mejl. 

 

Läget i reseindustrin just nu. Det känns som buss och bilsemestern är på väg tillbaka?

– Små bussbolag med stora avbetalningar har jätteproblem. Alla hoppas att de ska komma igång nästa vår kanske. Vi har många resor i vinter… Idag blåste vi av transsibiriska järnvägen till Japan och Nordkorea. Det var 40 bokade som skulle åka i mitten på augusti. Vi betalade tillbaka handpenningen. Det är trist för dem som tagit ledigt och ska vara borta i sju veckor. Problemet med Transsibiriska är ju att du ska igenom Ryssland. Det ser inte bra ut nu. 

 

Har du varit i Nordkorea?

– Nej, jag har inte varit där. Vi har gjort resor dit i 12-15 år. Förra året var det 14 som åkte. Du åker Transsibiriska till Kina med stopp i Mongoliet i fyra dagar. Sen fyra dagar i Beijing. Man flyger in till Nordkorea och är där i fem dagar med lokala guider. Man får inte springa runt själv. Det är tåg tillbaka till Kina. Båt till Seoul. Tåg genom Sydkorea. Båt till Japan och där i tolv dagar och sen flyger man hem. 

 

Vad kostar en sån resa?

–  Jag tror den ligger på 45 000 kronor. Ingen kör så billigt som Rosa Bussarna.

 

”Vi ökade med 500 procent.”

 

Varför är det inte mer konkurrens i ditt segment? 

– Det var två-tre stycken som försökte för femton-tjugo år sedan. Det är dyrt att annonsera, men det har blivit billigare. Frågar man någon om de ska åka med så ska alla med, men sen när handpenningen ska in hoppar de flesta av. Det var två killar som åkte med mig på åttiotalet från Göteborg. De annonserade ut en resa som vi, exakt samma färdväg tre dagar efter våra bussresa minus tre hundra spänn. En månad innan deras resa skulle gå ringde killen upp mig. Går det bra frågade jag? Nja, det går inte så bra, svarade han. De hade åtta, men behövde tjugo för att det skulle gå ihop. De vill ge mig sina åtta, men jag var fullbokad. Jag hade hundra personer på kölistan. Det blev ingen resa. 319 tidningar har skrivit om Rosa Bussarna. Jag har sparat dem sedan sjuttiotalet. Vi har varit på tv tre gånger. För tjugo år sedan var det en dokumentär på SVT. Åtta lördagkvällar från Kenya till Sydafrika direkt efter Rapport på SVT.  

 

Det var bra marknadsföring?

– Jävligt bra. Vi ökade med 500 procent. Titan TV som gjorde programmet sade att det skulle hålla i sig i ett år och sen gå ner. Men det gick aldrig ner. 

 

Du har fortsatt att öka?

– Ja, förutom sista halvåret. 60-65 procent har åkt tidigare. Vi har mycket cykelresor. Vi cyklar på Kuba, i Costa Rica och Indien. Reseledare gör en hel del. 

 

Hur gammal är du? 

– 77 år. 

 

Hur känns det i corona-tider? Du fräsch ut. 

– Det är för att jag har blivit lyft två gånger… skratt. Corona är som det är. Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är bara att göra det bästa av situationen. Vi kommer att klara oss. Jag har köpt mycket aktier inom företaget. De har gått ner 30 procent. Att sälja nu är inte bra. Därför tar vi ett lån med två procents ränta. Förr eller senare går aktierna upp. Vi har inte dyra fasta kostnader som många bussbolag. 

Rosa Bussarna.

Du har inte funderat på att köpa lite finare bussar och ta lite mer betalt. Up the ladder…

– Vi funderar på det nu. Vi köpte två lite finare bussar förra året och planerar att köra mer på Europa. Nu ska vi även börja till stan-länderna. 

 

Uzbekistan och…

– Ja, hela vägen bortåt där. Vi har inte bestämt om vi ska in i Kina och Indien eller vända där borta. Nyare bussar och ta mer betalt… jag funderar mycket på det beslutet. Nackdelen för oss är att vi inte kan köra en skidresa till Alperna. Våra bussar tar 28 personer. En stor turistbuss tar 50-60 personer. Vi har nästan samma driftskostnad. Men till Gibraltar funkar det. Vi bor på campingar och har billigt boende. Jag har varit i Indien 82 gånger. Det har ju hänt en del. Jag har kört till Indien 16 gånger.  På hemvägen 1978 andra december, då satt amerikanska ambassaden som gisslan i Tehran. Det var stora demonstrationer mot Shahen och Khomeini var på väg in. Vi kom dit på kvällen och skulle köra klockan sex på morgonen före demonstrationerna. Men när vi vaknade stod en polisbil framför bussen och en bakom. Vi fick inte köra, men klockan 11 på förmiddagen måste vi köra. Vi kom in i en rondell. Det var 20 000 personer som sprang runt med facklor och pistoler. Det var ett jävla liv. Tre polisbilar låg upp och ner och brann. Det kom tre militärbilar med kpistar på flaket. Alla försvann på tio sekunder. En kille kom fram och kastade en fem liters flaska mot min buss. Jag fick upp handen och rutan höll, men den sprack kors och tvärs. Den dagen fick vi 29 rutor utkastade. Passagerna låg på golvet under madrasserna.  

 

Ingen dog…

– Nej, och ingen blev skadad. Vi hade en jävla tur. Vi körde förbi Air France-kontor, det var bredvid British Airways. Det sista var helt utblåst med en handgranat. Margaret Thatcher hade uttalat sig för Shahen. Men Khomeini satt ju i exil i Paris så där var det smyckat med rosor. Jag lovade mig själv att aldrig mer åka till Iran. Men nästa år var vi där igen och då var Khomeini på plats. 

 

Då blev det ordning och reda. 

– Det var spänt. Det har hänt mycket. 

Kommer det en bok?

– Sex personer har frågat mig det senaste året. Jag ska berätta en sak till. På hemvägen på första resan var det en tjej som var från Australien. Hon var i sjunde månaden och killen var från England. De åkte runt i Indien och fick inte flyga hem. Hon hade gått för långt. De skulle åka med oss till Tyskland och sen över till England. Efter tre veckor kom vi till östra Turkiet, då var det dags för henne att föda. Det var tjugo grader kallt. Vi hade två amerikanska sjuksköterskor och barnmorskor ombord. De hade jobbat i Indien i ett år. Vi stannade, kokade vatten och efter fyra timmar var det klart. Det föddes en liten tjej. Jag sätter mig längst fram i bussen och ser en skylt: gynekolog. Vi rullade fram och lämnade dem där. Det sista de sa var att de skulle kalla tjejen för Scania. 

 

Skratt. 

– Det blev Carol till sist. Vi hade kontakt i några år. 

 

Vill du ha ännu fler resehistorier om Rosa Bussarna av Anders Eriksson? Lyssna på Travel News podcast.

Kommentarer är stängda.

Prenumerera gratis på Travel News fullmatade nyhetsbrev och få senaste nytt från reseindustrin varje vardag senast klockan 8.