Resegarantin ger konsumenter ekonomiskt skydd om en reseaktör går i konkurs. Den gäller för paketresor och sammanlänkade arrangemang och gör det möjligt att få tillbaka resekostnader om resan ställs in.
Dagens system bygger på att varje enskild reseaktör ordnar en individuell resegaranti för sina resenärer som bland annat ska täcka kundernas återbetalningskrav vid en konkurs. I propositionen föreslår regeringen att det inrättas en kollektiv fond och att de individuella garantierna minskar i storlek.
– Nu stärker vi resegarantisystemet så att resenärer inte behöver se sina pengar gå upp i rök. Kunderna ska rimligen vara ekonomiskt skyddade även om resebolaget går i konkurs en period efter att resan bokats. Vi har sett exempel där människors drömresa förvandlas till en mardröm, exempelvis under pandemin, där en del kunder inte fick tillbaka några pengar alls efter researrangörens konkurs. Med den här modellen kan fler kunder få rätt till återbetalning, säger civilminister Erik Slottner.
Regeringen föreslår att ändringarna i resegarantilagen genomförs i två etapper.
I den första etappen byggs en resegarantifond upp genom att reseaktörer börjar betala en avgift till fonden. För aktörer som arrangerar paketresor ska avgiften uppgå till ett belopp motsvarande 0,6 procent av priset på paketresan. Allt eftersom fonden byggs upp minskar de individuella resegarantierna i storlek.
I den andra etappen utökas resegarantins tillämpningsområde, vilket gynnar resenärerna, så att fler återbetalningskrav och vissa typer av värdebevis omfattas. Det förekommer att juridiska personer, till exempel kortföretag efter s.k. kortreklamationer, betalar ut ersättning till resenärer som har rätt till ersättning från resegarantin. I den andra etappen får dessa företag en rätt att i sin tur ansöka om ersättning från resegarantin (en så kallad regressrätt).
Den första etappen föreslås träda i kraft den 1 april 2026. Den andra etappen föreslås träda i kraft när fonden är fullfinansierad, det vill säga uppgår till 1,5 miljarder kronor.
Huvudnumret i det nya förslaget är att skapa en fond på 1,5 miljarder kronor, vilket bedöms klara en samtidig konkurs hos branschens största aktör samt en mellanstor researrangör.
Dagens garantier uppgår till cirka 7 miljarder kronor. Det anses vara på tok för mycket eftersom risken att samtliga researrangörer går omkull samtidigt är minimal. Sverige anses ha bland Europas dyraste garantisystem, eftersom det antingen binder kapital eller kostar mycket att skaffa garantin i bank eller hos de företag som specialiserat sig på frågan.
Branschen är positiv till att bygga upp en ny fond genom att avsätta 0,6 procent av en resas pris. Av en familjeresa till Mallorca för 30 000 kronor skulle alltså 180 kronor sättas in i fonden. Med den volym på resandet vi har i dag skulle det ta fem år innan fonden fått in 1,5 miljarder kronor.
Men resebranschen har ett villkor: att staten garanterar fonden tills den är fullbetald. Om inte måste företagen först hålla en ordinarie garanti och dessutom avsätta 0,6 procent på resepriset. Det blir snabbt stora belopp.
”Utan en statlig garanti kommer reseföretagens kostnader för att ställa säkerhet att mer än fördubblas”, har SRF:s vd Didrik von Seth tidigare framfört till Erik Slottner.
En statlig garanti utgör, enligt Didrik von Seth, en finansiering och statliga medel riskeras inte. Staten får, om den ställda garantin behöver infrias en fordran mot fonden, vilket innebär att pengarna alltid kommer att betalas tillbaka.
Men än värre än högre resepriser är att de större researrangörerna lätt kan runda systemet och få lägre kostnader utomlands. Det räcker att vara etablerad i ett land för att få placera sina garantier där. De kan starta filial via en utländsk advokatbyrå om de inte som Ving har systerbolagen Spies och Tjäreborg i Danmark.
”På grund av den ökade kostnaden kommer med största sannolikhet svenska företag att välja att flytta sina garantier till andra EU-länder. Enligt en undersökning som gjorts bland SRF:s medlemmar svarar 50 procent att det är sannolikt”, enligt Didrik von Seth.
Följden skulle då bli att det tar betydligt längre tid att bygga upp fonden utan de stora researrangörerna som kan välja land. Mindre arrangörer kan runda systemet genom att sluta med paketresor och bara sälja enskilda resetjänster, men då till priset av sämre trygghet för resenärerna.
