”Jag tror att vi måste våga tala klarspråk om de verkliga kompromisserna, och börja prata om vad äkta framgång i safariindustrin egentligen är.”
”Att samla 250 fordon runt en gnu-korsning är vansinne.” Så uttryckte Dereck Joubert det i en Travel News-intervju, när vi diskuterade hans och hustrun Beverlys livsverk Great Plains. Som en av världens mest profilerade safarientreprenörer gjorde han det klart för mig att ambitionen aldrig varit att göra företaget mer lukrativt genom att ta emot fler gäster. Varje nytt läger ska addera värde till ekosystemet, inte tvärtom.
Jag har haft privilegiet att åka på just Great Plains tolkning av småskaliga safari; att ha upplevt den omedelbara närheten till vilda djur och haft tid att lära känna lokalbefolkningen – utan att armbågas med andra gäster eller konstant stöta på safarifordon under game drives. Det är nästan overkligt exklusivt. Bara möjligt för en liten, resursstark minoritet.
I en uppmärksammad artikel i New York Times beskrivs hur trycket på ekosystemen i Kenyas Maasai Mara har ökat lavinartat. Antalet lodger och läger har nästan fördubblats på drygt tio år – från 2012 års 95 stycken till 175 år 2025. Med det följer fler safaribilar, mer trafik, problem med avfall och avlopp, buller och ljusföroreningar. Lokala experter och forskare varnar för att djurens migrationsvägar blockeras och att såväl flora som fauna pressas tillbaka av utbyggnad. Samtidigt sätts miljöregler och samrådsprocesser ofta ur spel när stora internationella aktörer vill etablera sig.
En oroande trend är även att känslan av kontroll över naturen växer i takt med att aktörer och gäster i stor mängd flockas kring samma ikoniska platser. Resultatet blir ett slags ”safarins inflation”: ju fler som vill vara med, desto större blir slitaget, både fysiskt och existentiellt. Mitt i detta står guider som pressas att leverera ”nära möten”, ibland till priset av både djurens och gästernas säkerhet.
För varje aktör som på allvar försöker skapa hållbara, småskaliga upplevelser – som Great Plains, Singita eller Angama – finns en våg av nya etableringar där snabb avkastning väger tyngst. De positiva undantagen visar att det går att göra rätt, men också att modellen i praktiken innebär att safari blir reserverat för de få med hög betalningsförmåga.
Förlorarna blir i slutändan både djurlivet och de lokala samhällena, vars röst och möjligheter till inflytande ofta marginaliseras – trots alla vackra ord om samarbete. ”Rätt” kontakter och tillräckligt med kapital innebär att branschens hunger efter tillväxt titt som tätt övertrumfar allt från lagar och långsiktighet till etik.
Jag tror att vi måste våga tala klarspråk om de verkliga kompromisserna, och börja prata om vad äkta framgång i safariindustrin egentligen är. När turismen styrs bättre, lyssnar på lokalsamhällena och låter deras villkor och naturens gränser väga tyngre än kortsiktiga vinster, kan safari på riktigt bli en kraft för framtiden.
