Engadin är hans hem.
Wohli växte upp i Pontresina, bara några hundra meter från där han nu har sin hästgård. ”Som liten pojke hjälpte jag ofta bonden på den här gården,” minns han. Kärleken till djur har alltid varit djup, men det var inte förrän han träffade sin fru Gina som han återupptog sitt hästintresse. En gemesam hobby förvandlades till ett gemensamt yrke, med Wohli som tränare och Gina som ridinstruktör.
Morgonrutin
Dussintals hästar galopperar i en cirkel, fnyser och hovarna får snön att virvla omkring. Bakom Piz Albris kikar dagens första solstrålar fram och inramar scenen i det magiska ljuset. Såhär börjar Wohli varje dag på gården. Han har i och för sig redan varit uppe i timmar. Hans dag börjar och slutar med att ta en sväng i stallet för att kolla så att allt är i ordning och att hästarna har det bra i boxarna. Med kel och gos, naturligtvis. ”Jag älskar hästarnas ärlighet. Jag känner så intensivt att vi förstår varandra. ”
Med två hästkrafter i den bilfria dalen
Så är det dags för släden att dra iväg. Wohli lägger ut varma pälsar och filtar. Det är ju viktigt att gästerna får en varm och bekväm åktur. Under vintermånaderna kan temperaturen sjunka till minus 20 grader men det tar inte bort något från upplevelsen. Tvärtom – det ger något positivt till atmosfären.
Nu är det dags för hästarna. Napoleon och Nero är förspända vid släden då de idag ska dra in den i Rosegdalen. Utgångspunkten är Pontresina tågstation, där den lilla vägen slingrar sig längs Ova da Roseg in i dalen. ”Landskapet är helt enkelt fantastiskt oavsett åt vilket håll du tittar men det kan ju jag kan inte ta åt mig äran för, jag kan bara lyfta fram det. ”
Det vilda vinterlandet
Regionens tall- och lärkskog är omgiven av meterhöga snövallar med det dramatiska alplandskapet bakgrunden – det är inte konstigt att Roseg är känd som en av Schweiz vackraste dalar. Med lite tur får man en glimt av stenbockar eller gems under slädturen. När Wohli senare stoppar släden känner man lugnet i den magiska dalen: ”Vintern här i Rosegdalen är så idyllisk och så lugn.”
”Att köra på släde är bland det bästa jag vet, men mitt hjärta slår för hästfordon på hjul.”
Levande traditioner
Det finns knappt några rent hästdragna slädar kvar i Engadin. ”För mig är det en fråga om tradition. Och jag tycker att det är viktigt att den inte dör ut”, förklarar Wohli. Hans passion är dock ägnad åt den hästdragna skjutsen: ”Jag gillar absolut att köra släde, men jag föredrar att köra vagn med sexspann.” Tränaren pratar och skämtar med sina gäster. ”Jag är som lyckligast när alla fnittrar och skrattar. Det måste ju hända något.”
Wohli älskar utmaningen att köra släden som är över 19 meter lång och väger mer än 11,5 ton uppför och runt i trånga kurvor, det är en konst i sig. ”Jag var tvungen att ta reda på hur de gamla diligenserna lyckades och det fungerar. ”
”Det bästa är när alla hästar är friska och lyckliga i slutet av dagen. Det är det som får mig ur sängen om morgonen. ”
För mer information: