"Mitt smultronställe i Reykjavík har blivit kulturarv – jag är lika bestört som islänningarna"

Resebranschen älskar autenticitet och att Unesco utnämnt Islands badkultur till immateriellt kulturarv är fullt rimligt. Problemet är bara att autenticitet riskerar blekna i samma stund vi identifierat den. 

När jag hade min hemvist i Reykjavík för drygt tolv år sedan bodde jag tre minuter från kvartersbadet Vesturbæjarlaug. Jag gick dit flera gånger i veckan, året om, oavsett om regnet kom horisontellt från havet eller om mörkret låg som ett lock över eftermiddagen. På många sätt var det där jag började förstå Island på riktigt, genom människor i badkläder som satt i hett vatten. Pratade politik, väder, om någon kusin – om ingenting alls.

För ett halvår sedan utsågs den isländska badkulturen till immateriellt kulturarv av Unesco. 

Jag producerade ett hundratal artiklar som förmodligen fick fler att välja Island som resmål. Och satt sedan på Vesturbæjarlaug och svor över turisterna.

Det är fullt rimligt. Badkulturen är djupt förankrad i det isländska samhället. Bäst är att jämföra dem med den brittiska puben eller finska bastun: ett gemensamt vardagsrum med inslag av medborgarkontor och terapirum, under bar himmel. Nästan ett slags demokratisk institution där människor från olika samhällsklasser och bakgrunder möts på lika villkor. Direktörer, pensionärer, barnfamiljer och popstjärnor (Vesturbæjarlaug var även Björks kvartersbad under åren jag var stammis) delar samma ångande vatten.

Utmärkelsen har inte bara väckt stolthet. Jag känner igen reaktionen. Jag satt ofta i ångbastun på Vesturbæjarlaug och blev provocerad av turisterna (som på den tiden var få). Kände irritation av att regler och kutym inte följdes, trots att det fanns skyltar på engelska och gott om visuella, enkla uppmaningar om sådant som hur man måste duscha. 

Ironin är förstås uppenbar. Där satt jag som svensk, försörjde mig som resejournalist och skrev entusiastiskt om Island för morgon-, kvälls- och resetidningar. Om musiken, maten, naturen – och ja, badhusen. Jag producerade ett hundratal artiklar som förmodligen fick fler att välja Island som resmål. Och satt sedan på Vesturbæjarlaug och svor över turisterna.

Det finns förstås något väldigt mänskligt i det där. Hur snabbt vi börjar känna beskyddarinstinkt kring platser vi älskar. Delvis är ju därför det skaver för islänningarna. New York Times publicerade nyligen ett reportage i vilket flertalet uttrycker oro över att badhusen ska bli ännu en turistattraktion bland alla andra. En faktisk vardagsritual, nästan lite helig, som plötsligt ska optimeras för global synlighet. Risken att badhusen ska gå från att vara en social mötesplats till ännu ett ”must do in Reykjavík”. Rädslan är inte obefogad: fråga ChatGPT var man ska åka i Island för att ”uppleva lokal kultur” och den första rekommendationen blir ett lokalt badhus.

Det genuina identifieras, paketeras, rankas och sprids. Sedan står vi där och längtar efter autenticitet – tillsammans, i grupp. Någonstans däremellan måste en form av samexistens uppstå. 

Desto mer konkreta tips och faktiska smultronställen jag som resejournalist delar med mig av, desto mer trovärdig anses jag. I hela resebranschen letar vi ständigt efter nästa plats som känns äkta, oupptäckt och lokal nog att väcka begär. Det är en nästan hegeliansk rörelse: det lokala blir attraktivt just för att det inte är till för alla, uppmärksamheten gör det tillgängligt för alla. Det genuina identifieras, paketeras, rankas och sprids. Sedan står vi där och längtar efter autenticitet – tillsammans, i grupp. Någonstans däremellan måste en form av samexistens uppstå. 

Jag förstår varför många islänningar nästan instinktivt tycks vilja ge tillbaka kulturarvsstatusen. Jag tycker själv att badhusen är bland det bästa som finns med Island. När jag åker dit på semester i augusti planerar jag att besöka Vesturbæjarlaug varje dag. Men berätta det inte för någon. Det kommer i alla fall inte jag att göra.