Sverige jagar nästa unicorn – men glömmer näringen som redan bär landet

Det är något märkligt med svensk näringspolitik.

Så fort framtidens ekonomi diskuteras hamnar vi i samma invanda berättelse: stål, batterier, AI och nästa techsuccé. Politiker poserar i skyddshjälm utanför gröna industriprojekt i Norrland, samtidigt som riskkapitalister och startupgrundare lyfts fram som vår tids stora välståndsskapare.

Nu senast gick techprofiler ut i Dagens Industri och krävde långsiktiga spelregler för Sveriges AI- och startupsektor. Talangvisum, optionsprogram och internationell spetskompetens beskrivs som avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft. Och visst – de har rätt. Sverige behöver innovation, entreprenörskap och nya exportnäringar.

Men det finns ett problem i hela den här diskussionen.

Alla pratar om framtidens basindustrier. Nästan ingen pratar om den näring som redan i dag sysselsätter hundratusentals människor, håller ihop landet geografiskt och skapar jobb där de faktiskt behövs.

Besöksnäringen.

För medan politiken dreglar över stålverk, datacenter och AI-bolag står hotell, restauranger, flygbolag, destinationsbolag och kulturverksamheter kvar som någon sorts parentes i näringspolitiken. Som om branschen mest handlade om lite trevlig service och sommaröppna kaféer.

Siffrorna säger något helt annat.

Besöksnäringen står för 2,8 procent av Sveriges BNP. Det är större än skogsnäringen och betydligt större än stålindustrin. Ändå är det fortfarande få rikspolitiker som verkar förstå vilken samhällsmotor det faktiskt handlar om.

För det här är inte bara en fråga om turister och hotellnätter.

Det handlar om jobb för unga människor. Om integration. Om regional överlevnad. Om att skapa arbetstillfällen i Kiruna, Kalmar och Karlstad – inte bara i innerstan i Stockholm.

Och till skillnad från stora delar av tech- och industrisektorn går det inte att automatisera bort människorna i besöksnäringen. Gästupplevelser, service, restauranger och hotell bygger fortfarande på riktiga möten mellan människor.

Det är också därför politikens ointresse blir så provocerande tydligt när man tittar på infrastrukturen.

Ta inrikesflyget.

Sverige är ett av Europas mest geografiskt utsträckta länder. Ändå förs debatten ofta som om hela landet låg inom pendlingsavstånd från Centralstationen. Samtidigt som tågen brottas med kapacitetsproblem, förseningar och eftersatt underhåll låter politiken inrikesflyget långsamt försvagas utan någon tydlig nationell plan.

Linjer läggs ned. Osäkerheten kring Bromma fortsätter. Regional tillgänglighet försämras. Flygbolag pressas till omstruktureringar. Och mitt i allt detta står besöksnäringen och väntar på besked som aldrig kommer.

Det är svårt att tala om levande landsbygd och regional utveckling om människor samtidigt får allt svårare att faktiskt ta sig dit.

Det som saknas är inte fler högtidstal om hållbarhet eller innovation. Det som saknas är en sammanhållen strategi för en av Sveriges största och mest arbetsintensiva näringar.

Var finns reformerna för hotell- och restaurangföretagare? Var finns de långsiktiga beskeden om flyget? Var finns förståelsen för att besöksnäringen inte är ett sidospår i ekonomin – utan en central del av den?

Techsektorn är skicklig på att göra sin röst hörd. Industrin har alltid haft starka politiska allierade. Besöksnäringen däremot har alldeles för länge betraktats som något trevligt, men inte riktigt viktigt.

Det är ett misstag Sverige inte har råd med längre.