Turisterna kommer – och Riksbanken suckar

Så kom då den stora boven i dramat: turisterna.

Eller, mer exakt, deras vilja att bo på hotell, äta på restaurang, flyga till Stockholm och gå på konsert.

Det blev för mycket av det goda i somras.

Bad Bunny kom till stan. System of a Down likaså. Och medan folk sjöng, skrek och förmodligen betalade ganska mycket för sina hotellrum satt Riksbanken och tittade på siffrorna och konstaterade att priserna på flyg, hotell och restauranger hade stigit mer än väntat.

Aj då.

Erik Thedéen konstaterar att det är ovanligt stora svängningar i priserna på flyg, hotell och restauranger. Företagen har blivit bättre på dynamisk prissättning, förklarar han. När många vill ha något blir det dyrare.

Ja. Det är ungefär så marknader brukar fungera.

Men här någonstans blir jag lite nyfiken på hur Riksbanken ser på reseindustrin i övrigt.

För när hörde vi senast Riksbanken säga: Jösses vad bra det går för besöksnäringen! Tänk så många jobb det skapar. Tänk vilka exportintäkter turisterna för med sig. Tänk vad bra att människor från andra länder vill lägga sina pengar här.

När turisterna kommer och spenderar pengar är de däremot väldigt synliga i statistiken.

Hotellpriserna går upp. Flygpriserna går upp. Restaurangpriserna går upp. Inflationen går upp.

Turisten har på något märkligt sätt gått från att vara en efterlängtad gäst till att bli ett möjligt inflationstryck.

Det är naturligtvis inte Riksbankens uppgift att vara reseindustrins cheerleader. Jag begär inte att Erik Thedéen eller regeringen ska stå på Sergels torg med pom-poms och ropa ”Heja Stockholm Tourism!”.

Men ekonomin är lite större än konsumentprisindex.

Om fler människor kommer hit behöver någon köra flygbussen. Någon checkar in dem på hotellet. Någon bäddar sängen. Någon serverar middagen. Någon arrangerar konserten. Någon säljer biljetten.

Och någon betalar skatt. Det blir företagande, jobb, investeringar och exportintäkter.

Det är också ekonomi.

Reseindustrin ska absolut tåla granskning. Den ska kunna förklara sina priser. Och den ska inte använda dynamisk prissättning som ursäkt för att mjölka kunderna maximalt.

Men jag önskar samtidigt att vi  (eller framför allt Riksbanken) kunde prata lite mindre om turismen som ett problem och lite mer om den som en möjlighet.

För vad är egentligen problemet? Att människor vill komma hit? Att de spenderar pengar?

Det borde vara ett ganska trevligt problem att ha. Det verkligt besvärliga vore om ingen längre ville komma.

Då skulle priserna sannolikt sjunka. Och då skulle Riksbanken kanske sakna inflationen. Men framför allt skulle Erik Thedéen sakna turisterna.