I fredags lyfte Norwegians Dreamliner på premiärturen från Stockholm till New York med Travel News frilansmedarbetare Karin Wallén ombord. Här är hennes rapport:
Den har kallats otursförföljd. Teknikstrul, försenade leveranser, en mystisk brand och tillfälliga flygförbud har hört till de senaste årens rubriker, men nu ska problemen vara lösta och äntligen ska Dreamlinern få lyfta – efter några månader med ersättningsplan på den nya New York-linjen.
Det är inte varje dag man sätter sig på ett plan och verkligen känner efter hur det känns, men det första som slår mig är den rymliga känslan i kabinen. Högt i tak och ingen risk att slå huvudet i bagageluckorna, trots att jag mäter 1,78 centimeter i strumplästen.
Och visst ser jag bra ut genom fönstren, trots att jag sitter i mittraden. Fönstergluggarna på Dreamlinern är sextio procent större än på vanliga plan, och även om det inte handlar om några panoramafönster gör det skillnad. Den ljusa inredningen gör att intrycket blir luftigt, fräscht och – tja, lite plastigt.
Så är ju också planet till hälften byggt i lätta kompositmaterial istället för tyngre material. Den lättare farkosten ska dra mindre bränsle och därigenom möjliggöra lågprisflyg på långa sträckor och minska koldioxidutsläppen. Dessutom med ny teknik som ska få andra plan att framstå lite som telefon med snurrskiva medan Dreamlinern får vara smartphone.
Knappt har jag hunnit förbanna det faktum att jag fått en plats i mittenraden innan jag märker att fönsterplatsfolket har börjat leka med ”solbrille-effekten”. Istället för luckor har fönstren en dimfunktion som gör att man med några knapptryckningar kan ge rutan solskydd. Så fort jag har chansen gör jag en ursäktande räd fram till närmaste fönster för att få låna några knapptryck. Måste ju testa. Trycker fascinerat steg för steg, över ljusblått, till turkost till mörkaste turkosgrönt, som betyder att det är helt släckt.
I höjd med Grönland blir det plötsligt lite stressigt, när kaptenen ordar om vackra vyer både till höger och vänster och alla får bråttom att dimma upp sina mörkgröna rutor. Det tar ett par sekunder för fönstret att ändra från en nyans till en annan, och utsikten får vänta en liten stund.
Jag blir förstås extra glad och ger plus för usb- och eluttag vid varje plats.
En annan sak att utforska är förstås touchskärmarna som varje passagerare har. Förutom att man kan peka och scrolla sig fram till de sedvanliga filmerna, tv-serierna och spelen är beställningarna från snackbaren och dutyfreeshopen de stora attraktionerna. Några tryck, ett drag med kontokortet på plats, och varan blir serverad. Det tar mig fem minuter att få mina cashewnötter efter genomfört köp.
Problemet är att snackbaren inte öppnar förrän personalen är klar med matserveringen. I Premium Class ingår alla bekvämligheter och maten serveras utan förbeställning, men i ekonomiklass gäller det att känna till Norwegians principer. Har man inte förbeställt mat får man snällt vänta ett par timmar på att kunna beställa smörgåsar eller andra snacks. Det blir en lång, hungrig väntan för dem som missat det finstilta.
3D-kartan på skärmen bjuder mig på en häftig men förvirrande resa över jordklotet. Har man inte totalkoll på pekskärmsfingrarna är det lätt att tappa perspektivet och trilla iväg till fel världsdel. Platta kartor kanske inte ger en korrekt bild av planeten, men gör den mer lättorienterat. Efter att ha snurrat omkring och helt tappat perspektiven på vinklar, väderstreck och riktning tröttnar jag på 3D-upplevelsen.
Det kan vara värt att notera att det inte finns någon gratis wifi ombord – det som är Norwegians framgångsrika signum inom Norden och Europa. Den fungerar inte på long haul, men är inte heller något som flygbolaget utlovat långlinjeresenärerna.
Den utlovade resmålsinfon under ”destinations” innehåller enbart material från Visit Norway trots att flighten går från Stockholm till New York. Att spelen under rubriken ”For the kids” begränsar sig till schack och sudoku känns också lite ogenomtänkt. Att skärmen börjar släcka ner sig själv om jag inte rör den ibland när jag ser på film tar jag som ett tecken på att jag borde sova istället, så jag gör ett försök. Och nog känns luften lite bättre än den brukar, med den utlovade femtonprocentiga luftfuktigheten ombord. Men mindre jetlag som resultat? Jag vet inte jag.
En svag fyra blir helhetsintrycket på upplevelsen, med minus för snålt tillbakalut på ryggstöden i ekonomiklass (men helt normalt benutrymme för att vara eknomiklass!), och plus för en rymlig, luftig känsla i kabinen.
Text: Karin Wallén
Några kompletteringar i texten har gjorts under måndagen.
