”När saker går snett går de snett ganska snabbt”

En pilot i stället för två i cockpiten på passagerarjetplan. Flygbolagen ser framför sig sänkta kostnaderna och att det blir lättare med bemanningen. Men tveksamheten inför ensamflygningar är stor.

Ändå har 40 länder, som Tyskland, Storbritannien och Nya Zeeland, har bett FN:s organ för luftfartsstandarder att hjälpa till att göra enpilotsflyg möjliga. EU:s luftfartssäkerhetsbyrå har också arbetat med frågan om hur soloflygningar skulle kunna fungera och förbereda regler för att övervaka dem. De, EASA, säger att sådana tjänster kan starta 2027, enligt Bloomberg News.

Men piloterna är inte förtjusta i planerna. Det är inte passagerarna heller.

Tony Lucas, kapten för en Airbus SE A330 på Qantas Airways och ordförande för Australian & International Pilots Association, är oroad över att en solopilot kan bli överväldigad av en nödsituation innan någon hinner nå cockpiten för att hjälpa till.

– Människorna som åker den här rutten är inte de som flyger jetplan varje dag. När saker går snett går de snett ganska snabbt, säger Lucas till Bloomberg.

Som på Air France Flight 447 på väg till Paris från Rio de Janeiro den 1 juni 2009. Med planet på 35 000 fot (10 670 meter) över Atlanten och kaptenen vilande i kabinen fick de två co-piloter i cockpit felaktiga hastighetsavläsningar, förmodligen från frusna detektorrör.

När kaptenen kom till cockpit 90 sekunder senare var planet i ett aerodynamiskt stall som det aldrig återhämtade sig från. Mindre än tre minuter senare slog det i vattnet och dödade alla 228 personer ombord.

Tony Lucas oroar sig också över de förlorade möjligheterna att agera mentor för juniorpiloter om piloterna arbetar allt mer på egen hand.

Automation, teknik och fjärrassistans från marken skulle på något sätt behöva ersätta expertis, säkerhet och omedelbarhet hos en andra pilot.

På 1950-talet var…