Annons:

Annons:

Krönika: Rapport från High Chaparral och andra tankar

Genomförde en nödvändig resa under avslutningen på Kristihimmelfärd. Jag tänkte precis som Jesus, nu är en bra tid att resa tillbaka till sitt ursprung. I mitt fall Skåne. I Jesus fall vet jag inte vart han blev av. Han lovade ju som bekant att komma tillbaka snart och nu har vi väntat i 2000 år. Men det är klart, sett till avstånden i universum, Big Bang och annat är kanske 2000 år att betrakta som en axelryckning. 

Jag hyrde en Volvo V40 på Hertz på Arlanda och svängde ut på E4:an. Det var precis som vanligt. Trångt fram till Södertälje och sen inte en kotte någonstans. Den vänliga tjejen på Arlanda berättade att hyrverksamheten tappat minst 90 procent av sin affär. Arlanda var ungefär som att vara med i en efter krigetfilm. Det var spöklikt. Och ja, ganska sorgligt. På vägen ner passade jag på att titta in på High Chaparral. Det var initialt också lite spöklikt, men när jag väl kom in på området blev jag liksom omfamnad av vilda västern-värme. Jag har alltid tänkt mig 1800-talet som skitigt, svettigt, kallt och jävligt. Det är antingen stekhet öken eller blåsig tundra.  

Såsom uppvuxen med Lucky Luke-seriealbum som viktigaste historiska källa till Amerika för 150 år sedan blev High Chaparral ett kärt och varmt återseende. Allt var precis som vanligt bortsett från att det gäng som förut kallades indianer nu kallas Sioux. 

Det var alltså första gången jag var på High Chaparral i Småland, men det var precis som tv-serien “Familjen Macahan”. Vad jag försöker säga är att en bra temapark löser upp gränsen mellan sanning och saga. Det gör High Chaparral för stora med dessa minnen och för små som älskar knallskott och att hoppa runt på en flotte i en lagom stor sjö. 

Nästa vecka kommer Travel New stora intervju med nya vd Mathias Bergendahl. 

Resan fortsatte ner till ett av mina favorithotell i Skåne: Ohboy Hotell i västra hamnen i Malmö. 30 rum med egen ingång i gatunivå funkar fint i dessa corona-tider. Verksamheten sköts av min kompis Peter Bengtson. Han har det förstås lika tufft som alla andra i dessa tider, men fördelen med en liten låda är förstås att den är överskådlig och att man kan göra mycket själv. 

Många i reseindustrin sitter i en annan kostnadskostym.

I veckan har förlustsiffrorna för SAS blivit offentliga. Svenska reseindustrins viktigaste bolag går back med en miljard i månaden. Det är så svindlande att det inte går att ta in. Swedavia som kör statens tio flygplatser uppvisar en lika dramatisk förlust. Minus 500 miljoner i månaden. För dessa två bolag finns bara en väg fram: pappa staten måste hälla in åtskilliga miljarder. Exakt hur detta ska gå till vet vi inte, men tyvärr är jag säker på att passagerarnas intresse kommer att försvagas.

De senaste tjugofem åren har vi blivit bortskämda med ypperlig service och låga priser. Många äldre resenärer brukar reta sig på extra avgifter för väskor när man flyger och att kaffet kostar 30 kronor. Men jag tänker precis tvärtom när jag flyger med Ryanair. Varför ska jag betala för andra människors bagage och fika? 

Nu kommer vi alla att få betala för att SAS ska flyga runt i Sverige och över Atlanten. Jag tycker att SAS vd Rickard Gustafson gav ärliga svar i veckan när han berättade om senaste kvartalsrapporten. Men vi behöver en större diskussion om vilken sorts flyg vi ska ha de närmaste åren. Här har ägarna av flygbolag ett stort ansvar. Jacob Wallenberg har varit ärlig med att han ser att SAS viktigaste uppgift är att flyga runt med affärsresenärer. Det är självklart att ett exportberoende land som Sverige är beroende av att mellanchefer och säljare kan komma ut i världen och berätta om Volvo och IKEA. 

Men vad ska vi mer ha flyget till? Jag tycker förstås att man ska vara ärlig med att flyget är motorn i reseindustrin. Ju fler linjer till och från Sverige desto fler turister. Här har lågprisflyget en minst lika viktig roll som de gamla elefanterna SAS och Lufthansa. Vad kan vi göra för att Easyjet och Ryanair ska köra fler moderna flygplan till Sverige? Den frågan får inte drunkna i debatten om framtidens flyg.

Detta är tankar som kommer upp när man kör bil i otaliga timmar. Det är nämligen sjukt tråkigt att ratta en bil som nästan rattar sig själv. Jag föredrar förstås att åka tåg genom landet, men just nu är det så dyrt att det “lönar sig” att hyra en bil när man är en familj. Det bästa hade förstås varit en magisk himlafärd som i Jesus fall, men risken är ju då att man aldrig mer kommer hem igen och det vill jag till varje pris undvika. 

Följaktligen kan ni vara säkra på att jag och Travel News är tillbaka nästa vecka med absolut senaste nytt om reseindustrin. Jag är otroligt stolt att ratta reseindustrins viktigaste nyhetskälla med över 50 000 läsare i veckan. Sett i perspektiv är det betydligt fler lärjungar än Jesus hade när han stack. 

 

 

En kommentar

  1. Vägs ände: En till två timmars resa är rekommendationen. I Sverige struntar väldigt många i de flesta rekommendationer, smittan och dödsfallen går inte ner och inga länder vill ta emot svenskar. Svara

KOMMENTARER

E-postadressen publiceras inte.

Våra regler är enkla: Håll en god ton. Visa respekt för dem vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras av redaktionen.

1 KOMMENTARER ÖPPNA

Prenumerera gratis på Travel News fullmatade nyhetsbrev och få senaste nytt från reseindustrin varje vardag senast klockan 8.